8/7 2023 av Anders Wesslund
Min farbror Gunnar släktforskade en del. Det gav mig med fler i släkten glädje över att få fatt i rottrådar till en av de grenar som vi är sprungna ur. Gunnar fick ett långt liv, han blev 97 år och begravningen i Västerås i januari var stillsam och fin. På Gunnars och min pappas sida är det i Norduppland och Gästrikland som tidigare generationer av enkelt folk framlevde sina liv. Farfar och farmor var först soldater i Frälsningsarmén, senare pastorsfamilj inom Svenska Missionsförbundet. De flyttade mellan missionsföreningarna, främst i nordöstra Skåne. På 1930-talet var det mycket knapert, men fattiga fick man inte säga om dem, enligt yngste farbror Ville. Ett känsligt ord, skambelagt möjligen, men svårt hade de det. De tog sig fram.
Farmor har rötterna i trakten kring Tranås och Agunnaryd, sydost om Ljungby. Enkla hantverkare och folk som tog tjänst där det fanns. En förhoppning fanns om en fransk koppling, men det visade sig att någon tagit sig ett franskt namn, möjligen i förhoppning om lite mer glans?
På mammas sida finns rötter runt Jönköping och upp mot Vätterns västra sida, åt Brandstorp. Historierna från mamma vittnar om fiskare, industriarbetare, sömmerskor och bagerskor. Även här slit och, som i många släkter, oro och motgång av olika slag.
Här, i denna trakt kom min syster och jag att växa upp under rekordåren och välfärdsstatens utbyggnad med välsignelser till de många. Från enkla förhållanden till det moderna Sveriges gemensamma skola och arbete för de flesta. Foton på oss från barndomen visar på två blonda barn med blå ögon, tältsemestrar vid havet, en egen dröm om att bli fotbollsproffs med Ralf Edströms nuna på T-shirten. Mer svenskt kan det knappast bli där på 1960- och 70-talen.
Den familj jag idag tillhör har fört mig till både Tornedalen, möjligen Sápmi, och Tokyo. Min fru Åsas mammas släkt springer ur trakten kring Korpilombolo, hennes pappas från Gällivare och Boden. Här finns troligen samiskt påbrå, tornedalsfinskt med säkerhet, men ingen meänkieli har förts i arv. Minoritetsspråken fick man skämmas för när det moderna Sverige skapades. Nu bor vi i en boomtown – Skellefteå – som tycks gå mot sin andra storhetstid, den första var då malmfältet runt Boliden upptäcktes och exploaterades. En av sönerna har träffat sin flickvän på andra sidan jorden. Nu bor de här i Sverige och kämpar för att få fast mark med uppehållstillstånd, som ska försvåras med höjda inkomstgränser att passera för godkännande i det alltmer snålblåsande Sverige.
För en tid sedan kom nyheten att Zlatan avslutat sin karriär. Snabbt uttalade Sd:s Mattias Karlsson att han inte är en ”riktig svensk”. Inte för att jag gillade den attityd som Zlatan alltid hade, men visst är han svensk! Och det är fantastiskt, det var det fina med det nya Sverige som växte fram. Människor kom från olika delar av världen och upptogs i det nya landets gemenskap, som har både mörk och ljusare historia. När vi såg nationaldagsfirandet från Skansen, satt vi, Åsa och jag, i vårt hyrda rum i Skagen där vi var på minisemester. Nationalsången skorrade falskt, – andra versen, som alltid – men det var också fint. Morgonen dagen efter läste jag Göran Greiders ledartext, som fångade något av det som är bortom den trånga nationalismen, att vi saknar ett bra ord för den progressiva nationalstaten. Den har jag vuxit upp i och känt stolthet över att få tillhöra och välkomna andra till. Nu funderar jag över min egna familj och det som kommit att bli mitt sammanhang. Vår svenskhet rymmer så mycket mer än bara det blonda. Här ryms både minoritet och internationalitet.
Som för så många andra.
Det här blev min bloggtext denna gång, skriven i början av juni och idag. Egentligen är jag just nu mer uppfylld av två sommarprogram; miljöjournalisten Bo Landins om klimatet samt ekonomijournalisten Andreas Cervenkas. Det senare pekar på en annan svenskhet som hänger ihop med min ”släktkrönika”. Andreas berättar hur Sverige sticker ut mest i hela världen – som det land där inkomstskillnaderna ökat mest. Det finns idag 542 miljardärer i Sverige – per capita i särklass flest bland jordens länder. Och det politiska systemet har varit riggat för dem och andra som berikat sig. Avskaffandet av skatter och låga räntor på kapital. Nyliberal politik av både (s) – ledda och borgerliga regeringar. I länder där klyftorna ökar visar forskning att tilliten försvinner, högerpopulismen växer och grupper utses till syndabockar. Frågan som inte lämnar Andreas någon ro handlar om vilken grupp som pekas ut vid nästa stora kris – för den kommer. Och där funderar även jag kring min egna familj och släkt.