30/7 2023 av Anders Kristoffersson
.
Det ropas efter goda berättelser i denna hårda tid. Med dess klimatkris, krig och ojämlikhet. Med dess splittrade bilder av verkligheten, fragmentiserade av sociala media och ensamliv. Med dess politiker som inte förmår se klart mot framtiden.
Förbundet Kristen humanism ägnar sitt kommande sommarmöte i värmländska Ransäter åt behovet av goda berättelser. Ett behov med sina dilemman.
Här är några reflektioner, i form av sju, något hårdragna, teser i stenstil. Om berättelser och gemenskaper, religiösa eller sekulära, med sina riter och sina relationer.
Tes 1: Den gemensamma berättelsens död – en följd av sekulariseringen
Filosofen Charles Taylor hävdar i A Secular Age (2007) att den stora gemensamma berättelsen dog med sekulariseringen. Under det senaste halva årtusendet har världen som ett kosmos, där natur, samhälle och människor var sammanvävda, förvandlats till ett uppdelat mekaniskt universum. Som kan tolkas utifrån av människor som ses som självständiga individer.
För Taylor utmärks det sekulära livet av möjligheten att välja mellan olika berättelser och olika moralsyner.
Hur fria valen kan vara är en öppen fråga. Likväl val av mer myndiga, låt vara fortsatt syndiga, människor. Egna val med oklar roll för Gud (en gud).
Tes 2: Tid- och rum har plattats till – Gud och världen försvinner
Sekulariseringen gör tiden linjär, vanlig klocktid, utan inslag av förhöjd tid (som i veckans och kyrkoårets växlingar). Verkligheten ses som enbart naturlig och immanent, utan ett bortom.
Tid och rum plattas till i våra mentaliteter. Antje Jackélen skrev en avhandling, Tidsinställningar (2000), om tiden.
Det tillplattade rummet bidrar paradoxalt nog till att världen själv försvinner: Vardagen levs som om Gud, och även världen, inte skulle finnas. Den faktiska värld som ändå utmanar oss genom klimatkris, krig och flyktingrörelser.
Tes 3: Berättelse och gemenskap – hänger samman och behöver utopier
Den gemensamma berättelsen har alltså ersatts av människans val mellan alternativ. Detta tunnar ut den samlade samhällsgemenskapen.
Berättelser och gemenskaper hänger samman. Utan gemenskaper inga berättelser, utan berättelser inga gemenskaper.
Sverige, med sin säregna blandning av tillit, individualism, klasspräglade och etniska bubblor, utmanas. Inför den frigörelse, individuellt och för samhället, som ska bygga på goda berättelser. Som behöver sina utopier, som begrepp ifrågasatta men ändå nödvändiga skisser av alternativa framtider. Utopier som draglok för förändring.
Tes 4: Sekulariseringen är ett faktum – men ger längtan
Sekulariseringen kan inte upphävas och har inneburit befrielse och myndiggörande.
Tankar på ett förandligat samhälle, präglat av universell och djup delaktighet, likt det som analyserats av anglokatolska radikalortodoxer (James K A Smith, Introducing Radical Orthodoxy (2004) en översikt), kan verka attraktiva och fyller oss med längtan.
Tankar med rötter i tiden före det sekulära. Men det stora gemensamma är inte möjligt i vår historiska tid. Då är det viktigt hur vi hanterar längtans fantomsmärtor.
Människa, natur, samhälle vid Indiska oceanen, Dar-Es Salaam. Oktober 2022.
Tes 5: Gemenskaper och dygder – befriande och/eller exkluderande?
I den sekulariserade, men post-sekulära, världen, har narrativa teologier formulerats. Bibliska berättelser och traditioner ska normera tro och liv.
Det narrativa ger utrymme för dygdetik, där etiskt handlande präglas av gemenskaper, religiösa eller sekulära. I centrum står karaktärerna hos de individer som handlar, inte reglerna för handlingarna (plikt/regeletik) eller konsekvenserna (utilitaristisk etik (nyttoetik)).
Dygdetikens koppling till en viss gemenskap gör den partikulär, säregen. Detta kan strida mot universella värden (’alla människors lika värde’). Men ”tjocka”, för olika gemenskaper visserligen specifika, värden kan också stötta samma ”tunna” universella värden (Michel Walzer, Thick and Thin – Moral argument at home and abroad (1994)). Allianser mellan gemenskaper med likartade dygder blir då viktiga; alla människor av god vilja behöver samlas.
Tes 6: Berättelser är svåra att översätta
Teologen Stanley Hauerwas, central för nutida kristen dygdetik, är fåordig kring den faktiska normeringen och begränsar sig i A Community of Character (1983) till formelliknande referenser. I en senare text illustrerar han narrativ normering genom att tolka, inte bibliska berättelser, utan Richard Adams’ Den långa flykten. Kaniner får illustrera, inte människor vid möten med Jesus i evangelierna.
George Lindbeck, postliberal luthersk teolog, har i The Nature of Doctrine (1984) lyft fram traditionens normering som en kontrast till andra, tidigare förståelser av tron, dels den kognitiva (”försanthållandet”) med rötter i bekännelser (Nicea och Augsburg), dels den erfarenhetsmässiga som bygger på individens känsla av ett yttersta beroende (Friedrich Schleiermacher). Hans kulturlingvistiska alternativ har dock mött kritik: Sambanden mellan bekännelser och nutida tradition är komplexa.
Hur berättelser ska översättas i rum och tid är en öppen och svår fråga.
Tes 7: Alternativa berättelser oundvikliga – behov av samtal utåt och samtal inåt
Vi har att leva med konkurrensen mellan livs- och världssyner. Berättelser, rotade i gemenskaper, ger argument i den konkurrensen.
Konkurrens kan vid ”tillräckligt lika” tjocka värden mötas med samtal inom och mellan olika gemenskaper, religiösa och sekulära.
Samtalet utåt, mellan kristet och sekulärt, och samtalet inåt, mellan olika religiösa traditioner i samtiden och i förhållande till egna bekännelser, är lika viktiga. Också för kristna humanister. Som tillsammans med andra ska bära hopp och uppmuntran i denna tysta tid.
Image by Candelario Gomez Lopez from Pixabay