14/8 2023 av Sten Högberg
– Om demokratins kris inom frikyrkan som en del av landet.
”Samhället skakar!” var ett uttryck som författaren Erik Gustaf Geijer använde i början av 1800-talet för att beskriva att Sverige stod inför helt nya utmaningar och helt nya lösningar, och som fick honom själv att röra sig så sakteliga från konservatism mot liberalism där han kunde skymta nya möjligheter till förändring.
Jag befinner mig i Geijerskolan i Ransäter, folkhögskolan där Förbundet Kristen Humanism har sitt sommarmöte på temat ”En kultur för nya berättelser”. Ett undertema som tidigt kom upp var Demokrati där Erik Amnå orienterade oss om vad som var hotfullt och hoppfullt kring svensk demokrati, sekunderad av Eva-Maria Munch kring internationella aspekter.
Min reflektion kring gårdagens föredrag handlar om den sakta nästan omärkliga nedmonteringen av ett av Sveriges adelsmärken i världen – den urstarka demokratin.
Jag är uppväxt i en stark demokratikultur i Svenska Missionsförbundet. Dels genom min pappas berättelser från sin ungdomstid i Söderfors Missionsförsamling och dess juniorförening i början av 1900-talet. Juniorföreningen av barn i åldrarna 13-16 år hade en strikt föreningsdemokrati som upprätthölls av juniorernas valda styrelse genom protokollförda beslut om varje program och val av utförare av de olika programpunkterna. De vuxna ledare som var med var mer behjälpliga än styrande. Årsmöte med val av styrelse, ordförande och beslut om kassaförvaltningen – att allt gått rätt till. Formen var en kopia av hur det gick till i Ungdomsföreningen och i Församlingen. När min pappa blev pastor på olika orter i Sverige, var det första han gjorde att starta juniorföreningar och fostra de unga i självbestämmande och självförtroende.
Jag var för liten under den tiden att uppleva och förstå vad det innebar, men när vi flyttade till Stockholm och hamnade i SMU i Andreaskyrkan på Söder började jag förstå vad det betydde. Där fanns ett stort ungdomsarbete med scouting, juniorförening som sedan blev Tonårsklubb på 60-talet och en Seniorförening. Alla delar var uppbyggda som självständiga föreningar med egen ekonomi och demokratiska beslutsförsamlingar och årsbokslut, men var samtidigt sammanfogade i den större föreningen SMU i Andreas med eget årsmöte och ekonomisk förvaltning. Man skulle kunna tänka sig att det var en onödigt tung apparat. Men så upplevde inte jag det när jag valdes in i juniorföreningens styrelse tillsammans med fem andra tonåringar när jag var 13 år och fick möjlighet att skapa ett nytt namn Tonårsklubben och vara med och påverka programmet, skapa informationsblad och hålla adressregister. Några år senare fick jag vara med i besluten inom scoutkåren som ledarscout. Jag fick vandra genom en rad förtroendeuppdrag under tonårstiden där vuxna ledare förmedlade förtroende och tillit till oss unga samtidigt som de stod kvar som stabila pelare.
Några år senare när jag fick del av Missionsförbundets gamla historia och förhistoria under den så kallade Nyevangeliska väckelsen i Sverige, insåg jag hur central föreningsdemokratin och den demokratiska människosynen varit i födelsen av Svenska Missionsförbundet 1878. Den förhistoria som präglade det nyfödda förbundet startade på allvar på 1930-talet med Scott, en skotsk metodist som kom till Stockholm som kaplan för engelska ångmaskinstillverkare. Han tycks ha varit en fena på att skapa föreningssällskap för mission och nykterhet över hela Sverige. Dessa små föreningar blev öar av demokrati i ett samhälle fullt av patriarkala och auktoritära strukturer. Det skedde parallellt med fackföreningsrörelsen. I flera fall var samma personer ledare i de olika rörelserna.
Missionsföreningarna var självförsörjande och bubblade av energi där alla medlemmar drog sitt strå till stacken, med självförtroende och respekt som lön. Läskunskapen växte och man upptäckte att det stod mycket i bibeln om Guds omsorg om de fattiga som inte prästen berättat om. Den egna omläsningen gav insikter om att var och en var myndiga att ta egna beslut och ta gemensamma beslut, med stöd av Guds anda. Det finns gamla protokoll från missionsföreningar som bildats för att starta barnhem eller skola som kunde protokollföra ett beslut med ord som: ”Den helige Ande och vi har beslutat.” Det kan tolkas som att vars och ens röst var grundad i helig ande även om man inte var eniga, men att majoritetens vilja fick gälla och erkändes av dem som inte fick sin vilja igenom. En djupt kristen förståelse av hur folkmakt fungerar, som i bästa fall skapar tillit mellan majoriteter och minoriteter och gemensam arbetsglädje. Så smärtfritt var inte demokratin på alla ställen. Det patriarkala samhället hade djup påverkan sen gammalt.
När Svenska Missionsförbundet bröt sig ur EFS var skiljelinjen försoningsläran, men även församlingssynen och demokratisynen. Det var tydligt att man vill bryta sig loss från den auktoritära kyrkan. Bildandekonferensen valde styrelse men inte ordförande eller föreståndare utan styrelsen valde en sekreterare som skulle ombesörja att dess beslut dokumenterades och utfördes. PP Waldenström som anses vara grundare av Svenska Missionsförbundet kämpade för att ingen av Missionsförbundets församlingar skulle anställa någon predikant som ledare utan församlingsföreståndarna skulle väljas av menigheten på förtroende. Predikanter skulle kallas till varje enskilt möte och församlingsmedlemmarna skulle avgöra vad som var en rätt tolkning av bibeln om förkunnelsen upprörde menigheten. Bedömningar som grundade sig på medlemmarnas egen bibelläsning. Församlingsmötet kunde besluta att aldrig mer kalla en predikant som tog sig större auktoritet än vad som var lämpligt. Den eran tog slut då PPW dog omkring 1915.
När jag läste 20 poäng sociologi i en kurs på Ljungskile Folkhögskola i början av 70-talet sa vår lärare att föreningsdemokrati skulle dö ut i framtiden. Individualismen skulle segra. Sådan var trenden. Jag protesterade. Det kunde jag inte tänka mig. Men jag såg rätt snart när jag arbetade som lokal fritidsledare och regional konsulent under 70- och 80-talen att det gick åt det hållet. Många unga tyckte det var tråkigt med demokrati. Det tog tid och goda idéer stoppades av de lite äldre. Man efterfrågade karismatiska ledarpersonligheter som drog igång spännande saker som bara var att hänga på. Det var lätt att köpa de resonemang och bibeltolkningar som upphöjda ledartyper eller anställda ledare med auktoritet stod för.
Den trenden har fortsatt i församlingarna. Allt fler församlingar i Equmeniakyrkan har anställt pastorer från EFK och Pingströrelsen som har en ledarsyn och demokratisyn hämtad från den amerikanska väckelsen omkring förra sekelskiftet, där församlingsföreståndare blir ledare som förväntar sig full auktoritet över medlemmarna ofta med fundamentalistisk kristendomstolkning och bokstavstrogen bibelsyn. Det skär sig allt oftare mellan sådana ledare och medlemmar i folkrörelsens frikyrkor, de som bildat Equmeniakyrkan.
Demokratin i frikyrkan skakar minst lika mycket som i hela landet och i omvärlden.