26/8 2023 av Anders Wesslund
Jag har återvänt till mina böcker av Georg Henrik von Wright och Paul Tillich i sommar. Båda är män av förra århundradet men moderna och förebådande det senmoderna tillståndet; vår tid. Finlandssvenske filosofen, som efterträdde Wittgenstein i Cambridge, von Wrights stoiska lugn hindrade honom inte ifrån att brottas med det han såg; att människan och mänskligheten troligen inte klarar av de stora utmaningar hon står inför just för att hon har en moralisk och förnuftig omognad att klara av den teknologi hon själv frambringat. Han såg kärnvapenhoten, miljöförstöringen, ”framstegen” i den eviga tillväxten och förebådade de fundamentalistiska och totalitära dragens återkomst i våra samhällen i sina populärvetenskapliga böcker från 1980 – och 90-talen. Han stod för en ”provokativ pessimism” eller realism och drog på sig starka reaktioner. Att människan som art en gång dör ut är i ett kosmiskt perspektiv ”som en pipa snus”, menade han, men inte att hon kan komma att förinta sig själv och sina livsmöjligheter. Det lämnade honom ingen ro även om han ville framstå med den stoiske personens lugn.
Tillich, den tyskamerikanske teologen, existentialfilosofen och lutherske prästen skrev och verkade i efterkrigstiden. Med vilket mod möter människan sina existentiella villkor i den moderna tiden när Gud är död och hon själv har förintat sig själv i två världskrig? Det var frågor Tillich tog sig an. Även Tillich lyfter fram stoikern med stor respekt samtidigt som han utmanar denne.
Det var mer ångesten som framträder i meningslösheten och vår förtvivlan än det faktiska hotet från att dö (i krig) som gjorde att Tillich drog lyssnare och läsare långt utanför akademin. Det existentiella hotet är än lika starkt som på 1950- och 60-talen. Som existentialist menade Tillich att uppgiften för människan är att välja sitt liv – hitta modet som möter ångesten – utan att vika undan för realiteterna. Vi kan fly undan våra liv, fly undan i extrem individualism, konsumtion och konformism i den demokratiska konformismens famn, vi kan uppslukas av totalitära ideologiers krav på underkastelse – då kommunismen, nu högernationalism – och vi kan regressivt som religiösa samfund och kyrkor erbjuda kollektiv trygghet istället för att hjälpa den enskilda människan att ”uppta ångesten i sig själv”, välja sitt liv och sin delaktighet i gemenskaper som främjar livet.
Jag har inte svårt att identifiera de typer av ångest mot min och vår existens som Tillich talar om; hotet mot våra liv, hotet från meningslösheten och förtvivlan och närvaron av upplevelsen av skuld och fördömelse inifrån mig själv när modet sviker då jag inte vågar och då jag håller mig till mig själv. Förtvivlan och meningslöshet är vår tids signum. Vi kan fly in i konservatism och fundamentalistiska rörelser och projicera vår ångest på andra grupper; invandrarna är för många, klimatkrisen kan inte vi lösa med miljarder konsumenter i Indien, Kina, USA ….
Den dagliga inre kampen i mig (i oss?) rör om förtvivlan, resignation och nihilism ska ta över – det är lätt i detta informationsrika samhälle – eller om jag ska hitta modet att tro på människan, livet och oss som samhällsgemenskap. Var finner jag Gud? Var finner Gud mig? I ångesten, svarar Tillich. Bortom de gudsbilder som begränsar oss, i de dubbla negationerna, i Gud bortom Gud. Istället för att fråga var är du så drabbas jag varje dag av ögonblick i möten med människor i vardagen och i nyheter om vårt tillstånd som uppmanar till mitt svar. Då kan jag ana att det är där både ångesten och hoppet finns. I det mellanmänskliga och svåra mötet – med andra, mig själv. Och Gud?
Det jag ser med lite perspektiv, genom att leva lite senare än dessa män har gjort, det är att vi vunnit kunskapen om relationens betydelse inom psykologin och teologin. Detta är två rätt solitära män, typiska för sin tid. Vi kan se in i det lilla barnets ögon och möta kosmos.
Jag tror jag kommer att återkomma till Tillich och von Wright i en kommande bloggtext. Vi får se.
De böcker jag läst i sommar är The courage to be av Paul Tillich samt Vetenskapen och förnuftet av GH v Wright.