3/9 2023 av Anders Kristoffersson
.
Förbundet Kristen humanism har haft sitt sommarmöte. Temat var ”En kultur för nya berättelser”. Läget för demokratin i vid mening blev en nyckelfråga. Statsvetaren Erik Amnå lyfte fram försvagningen av delar som deltagande, samtal och (rimlig) jämlikhet. Kärnan, formella valprocedurer och liberala fri- och rättigheter, är ännu intakt.
Före mötet skrev jag en bloggpost med sju teser om berättelser och gemenskaper. Här är fem nya teser, stimulerade av mötet. Det sociala och materiella får större plats än i de tidigare sju.
Civilsamhället, gemenskaperna mellan staten i vid mening och individerna, är viktigt som stöd för demokratin. Hur civilsamhället ska beskrivas och tolkas är komplicerat; teser är ofta preliminära. De som kan mer får protestera.
Tes 1: Berättelser kräver gemenskaper som sociala ben
Det finns ömsesidiga samband mellan berättelser och gemenskaper. Berättelser uttalas av individer men utvecklas i gemenskaper genom språk och handlingar.
Berättelser för bevarad demokrati och för sociala och klimatmässigt hållbara samhällen kräver gemenskaper med sociala ben. Det räcker inte med enskilda individers ben.
En gemenskap är inte en huvudfoting utan en social kropp; jfr. kritiken av biskopen Einar Billings syn på folkkyrkan. Organisationer, föreningar med aktiva medlemmar, är nödvändiga för starka gemenskaper.
Tes 2: Gärna nya berättelser och nya gemenskaper – men de gamla behövs också
Prästen Margareta Brandby—Cöster talade om Selma Lagerlöf och det lutherska. Men hon vände också ut och in på temat genom att mynta frasen Gamla berättelser för en ny kultur. Detta är inte bara en lek med ord.
Hotet mot demokratin och klimatkrisen gör det bråttom. ”Vi” har bara sju år på oss att vända utvecklingen så att 1,5-gradsmålet kan nås. Vi har inte råd att bara lita till nya berättelser och nya gemenskaper: Det tar tid att bygga gemenskaper.
De gamla berättelserna och gemenskaperna behövs, inte som enkla kopior av förflutna idéer och arbetsformer, utan som resurser för vitalisering. Sten Högberg beskriver i sin bloggpost (23-08-14) utvecklingen av Svenska Missionsförbundet. Förståelsen av de mekanismer som driver fram urholkning av gamla gemenskaper behöver öka.
Tes 3: Olika slags gemenskaper – behov av utopier och några frågor
Civilsamhället är olikartat. Där finns sådant som kyrkor, partier, fackföreningar, folkhögskolor, bildningsförbund, villasamfälligheter, bostadsrätts- och hyresgästföreningar, fotbollsklubbar för unga, hantverksmöten och olika nätforum. Och rörelser som Fridays for Future och Extinction Rebellion.
Det olikartade kan kategoriseras på många sätt. Två delvis överlappande indelningar är den mellan (egen-)intresse- och idédrivna gemenskaper och den mellan gemenskaper med enbart immanenta mål och de med transcendenta mål. Försvaret av demokrati och ett hållbart samhälle kan inte enbart bygga på egenintressen och på gemenskaper som saknar föreställningar om något bortom i tid och rum. Utopier, låt vara med sina problem, behövs som draglok. Några frågor inför den nära framtiden:
Hur har civilsamhället förändrats i blandningen av intressen och idéer? Har vi tillräckligt många och stora gemenskaper som befordrar demokrati och hållbarhet? Hur är det med styrka och varaktighet hos enfrågerörelserna? Bidrar handens hållbarhetsgemenskaper, som stickkaféer och täljkvällar, verkliga och digitala, till demokratin?
Tes 4: Gemenskaper behöver social och individuell självförståelse
Det allvarliga läget signalerar behov av omvändelse. Teologen Petra Carlsson Redell analyserade vårt förhållande till samerna och förändringens möjligheter utifrån 1800-talets väckelser. Omvändelsens uttryck, socialt och individuellt, finns där bortom.
Alltsedan anabaptisterna på Luthers tid har väckelser varit en social protest mot tidens livsförhållanden. Under 1960-talet formulerades i Latinamerika befrielseteologier, grundade i de fattigas villkor. På samma kontinent växte evangelikala rörelser med stöd till högerradikala politiker. Samspelet mellan teologi, tro och politik är komplext.
Befrielseteologi med rötter i ett annorlunda sammanhang kan inte på något enkelt sätt översättas till svenska förhållanden (teologen Per Frostin berör frågan i De fattigas evangelium: Befrielse för svenskar? (1987)). Är en översättning ens möjlig för vårt fragmentiserade klassamhälle med individualisering och sociala bubblor? Vad krävs av social och individuell självförståelse i välmående kyrkor i ett samhälle med stora klyftor? I en värld med ännu större klyftor?
Tes 5: Gemenskaper och demokrati tar tid
Författaren Oscar Wilde har sagt att socialismen inte kan fungera därför att den kräver för många privata timmar.
Oberoende av politiska värderingar och verklighetssyn kan vi koppla Wildes ord till demokratin. Kräver inte också den, och de gemenskaper som ska bära och stärka den, för många privata timmar? I en civilisation som av sociologen Hartmut Rosa beskrivs som ett paradoxalt rasande stillestånd (senast i Demokrati har brug for religion (2023)).
Rosa talar om resonans (ung. relationer med ömsesidig lyhördhet) som motkraft till det rasande stilleståndet. Hur skapar vi resonansbärande gemenskaper inför försvaret av demokratin? När samhällets tidigare starka bildnings-DNA riskerar att vittra bort? När sociala media kringgärdar medvetande och liv? När vi, våra barn och barnbarn fängslas av mobiler och paddor? Hoppet ska tåla mycket när det är bråttom.
Toppbild överst: Svartån, Örebro, 14 augusti 2023