19/9 2023 av Lars Söderholm
När man går på Drottninggatan i Stockholm möts man av en ek som är upphängd ovanför gatan. Den är hängd upp och ner. Det är Charlotte Gyllenhammars konstverk Dö för dig, Slå rot. Redan för trettio år sedan hängde hon upp ett träd på Drottninggatan. Konstverket hette då enbart Dö för dig.
Ett träd som grävts upp med rötter och hängts i luften, och hängts upp och ner. Rötterna upp mot himlen, spiran riktad ned mot marken.
Dö för dig.
Mina associationer går till Jesus som dör på korset, dör för mig. För att jag ska befrias från min skuld, min brist.
Varför den språkliga formen Dö för dig? Den har något öppet och oavslutat över sig. Men också något av en uppmaning.
Trädet dör för mig. Jag tror det dör – ja, tvingas att dö – för att berätta något för mig.
Jag upplever att trädet görs riktigt illa, och, inte minst, att det kränks genom att bli hängt upp och ned.
Vad gör vi med våra skogar, vad gör vi med våra träd? Ser vi enbart råvara till våra industriella processer? Eller har varje träd en själ?
Har vi rätt att såga ner dem?
Petrus korsfästes också. Enligt legenden bad han om att korsfästas upp och ner. För att inte identifieras med Jesus.
Är träden levande, har träden en själ? Vad har vi rätt att göra med dem? Bör vi visa ett respekt när vi väljer att såga ner det?
I Tolkiens värld rycker träden upp sig med rötterna och sätter sig i rörelse.
I 2023 års nyinstallation har titeln utökats med Slå rot. Slår intrycket av det sargade trädet rötter i oss? Intrycket av trädet som tvingas hänga upp och ned. Och dö för oss. Lär oss trädets död för oss något om alla träds betydelse? Lär dess död oss att handskas varsamt och vördnadsfullt med Naturen? Lär det oss att vi själva är delar av Naturen? Då har det inte dött förgäves.
Slå rot