23/9 2023 av Anders Wesslund
En vag oroskänsla, ett obehag som inte lämnar mig ifred.
Denna diffusa känsla lever jag i ständigt – och många med mig, tror jag. När jag skrev om Paul Tillich förra gången jag bloggade (26/8), var det inte ett teoretiskt resonerande utan med ett allvar kring min och vår existens som människor. Vi vet verkligen att livet är hotat. Vi behöver verkligen modet att leva trots den vaga obehagskänslan som ibland går över i full rädsla.
Vi behöver varandra. Ständigt återupprätta ett vi i alla typer av möten, ett vi där jag erfar den andre och den andre erfar mig som två levande, som samtidigt både utgör ett hot och möjligheten till liv och gemenskap. Utan att skapa vi:et tar vi ihjäl varandra och andra.
Det kan röra sig om en syrlig kommentar, en blick eller en gest som sänker eller stänger ute den andre. Det kan röra sig om oförmågan att ta in andras villkor, som t ex i av klimatet alltmer utsatta länder, och fortsätta vår konsumtion och våra koldioxidutsläpp till döds. Jag läste att forskare i meterologi talar om medicanes – Mediterranean hurricanes – att länderna runt Medelhavet kan få sin egen orkansäsong (DN 22/9). Troligen bidrog de mänskligt påverkade klimatförändringarna till skyfallen och katastrofen i Derna i Libyen, vilka uppkom ur stormen Daniel som först dragit fram ända från Spanien till Bulgarien.
Vi behöver varandra för att samla mod och mänsklighet. I alla goda sammanhang där människor möts av god vilja kan vi skapa motkraft och ”uppta ångesten i oss”, som Tillich uttryckte det. Annars förnekar vi, stänger av empatin och skyller på andra.
Romaner ger oss möjlighet att leva oss in i andra människors villkor för en stund. Teatern hjälper oss vidare väcka i vår empati och att i kontrollerad form orka bära och möta denna ångest, som t ex i Pappan, pogromen och parallellen, recenserad av Ingegärd Waaranperä i DN 22/9. Sammankomsten i föreningen, kyrkan, facket, moskén, idrottslokalen, ja lägg till andra platser, rymmer alla vår chans till räddning och motstånd.
För när andra krafter vill exploatera vår värld – allt från trafficking över fossilindustri till högernationalistiska möten – eller strypa möjligheterna för motkraft (budgetminskningar till folkhögskolor, kultur, bildningsverksamhet samt ändrat presstöd) så behövs det gemensamma motståndet. Att vi går samman, demonstrerar, säger ifrån.
Jag bär på obehaget att vi inte orkar eller riktigt klarar att se farorna från höger. När Tobias Hübinettes kurs och undervisning saboteras och han trakasseras av en högerextrem kursdeltagare (Christian Peterson), som uttryckligen haft som syfte att störa och skapa obehag, då vågar inte Karlstad universitet bjuda motstånd. Istället blir Hübinette sjukskriven medan SD:s forskningspolitiska talesperson i riksdagen stöder Peterson och samtidigt hånar Hübinette (TH:s Facebooksida).
Paulina Sokolow (alltid läsvärd!) refererar i sin krönika (Flamman 36/23) till Uwe Wittstocks bok Februari 1933: Litteraturens vinter, som handlar om hur Weimartyskland kunde tas över av nazismen. In i det sista litade människor på att rimlighet och normalitet hade ett fast grepp över samhället. Vi ser tendenserna idag i Sverige. Vi ser hur en borgerlig regering blundar och väljer att regera med stöd av ett parti som försvarar högerextremism i riksdagens kammare. Som i 30-talets Tyskland.
Om det är någon gång ångesten väcks är när fara hotar och vi behöver bjuda motstånd. Att enskilt och gemensamt orka uppta ångesten i våra liv. Det är nu vi behöver göra det. Paul Tillich stod upp mot nazismen. Han tvingades fly till USA som så många andra på 1930-talet.
BIld av Mohamed Hassan från Pixabay