5/11 2023 av Anders Kristoffersson
”Kan man vara ekonom och kristen?” Frågan kom från en kamrat på nationalekonomiska institutionen i Uppsala för snart 50 år sedan. Han hade fått veta att jag var med i Kristna Studentrörelsen. Ingemar Hedenius’ Tro och vetande hade kommit ett kvartsekel tidigare och inte bara Uppsalas teologer påverkades. På institutionen var jag den ende kände ”kristne”, undantaget en kamrat med väl dold bakgrund i pingströrelsen.
Till Uppsala kom Assar Lindbeck (1930 – 2020) i slutet av 40-talet. År 2021 hade tidskriften Ekonomisk Debatt ett temanummer om honom. Där fanns en lista med milstolpar i hans liv. Mellan tidiga studier och ordförandeskapet i Laboremus och Tage Erlanders erbjudande om assistentjobb (det som gick till Olof Palme) står det: Utträder ur statskyrkan 1951.
Jag träffade Lindbeck professionellt några gånger, i möten och seminarier kring fördelningsfrågor, löntagarfonder och skatter, men kände honom inte. Desto bättre lärde jag känna Villy Bergström (1938—2018) som länge var på institutionen. I slutet av 70-talet hamnade han i konflikt med Lindbeck kring den, för båda två, känsliga frågan om relationen mellan arbetarrörelsen och ekonomerna; Lindbeck retade sig särskilt på att Villy skrev att en doktor i nationalekonomi samtidigt utbildas i liberalism.
I synen på religion tyckte ändå Lindbeck och Villy lika. För Villy var mammans uppväxt i en baptistförsamling en negativ erfarenhet. Hans begravning var borgerlig; Villy gillade Duke Ellington så dennes musik dominerade akten. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” fanns inte med.
Anekdoter föder allmänna frågor om kopplingen mellan profession och religiös övertygelse. Nationalekonomer ses ofta som särskilt rationalistiska samhällsvetare och sågs, åtminstone tidigare, som imperialister vid tolkningen av människor och samhälle. Och kanske därför främmande för religion (ekonomi och teologi finns i en tidigare bloggpost (https://www.kristenhumanism.org/2021/04/12/att-hushalla-for-skapelsens-skull-andlig-knapphet-och-oandlig-treenighet/.)
Hur förhåller sig språk, antropologi och verklighetssyn i olika yrken till individers religiösa livsförståelser? Sambanden är komplexa, särskilt som verklighetssyn m.m. i olika yrken och föreställningar om tro var för sig är komplexa. Några kanske förnekar samband; en total frikoppling är dock svår att föreställa sig. Vi har väl var och en egna erfarenheter av religiösa miljöer där vissa yrken synes vara överrepresenterade, andra underrepresenterade. Religionssociologer har förmodligen studerat detta.
Martin Luthers tal om vår kallelse i och för världen dyker upp. Vi har En kristen människas frihet (1520) med dess paradox om människans fulla frihet (i det inre i förhållande till Gud) och människans fulla tjänande (i det yttre i förhållande till andra människor). Hos Luther verkar den svårförståeliga totala frikopplingen finnas. Teologen Gustaf Wingren ser i sin bok om Luthers kallelselära (1942), utifrån första trosartikeln, Gud som kontinuerlig skapare av de yrken och ställningar hen gett varje människa.
På Luthers tid var produktion och arbete synliga. Skomakarens, skräddarens och boktryckarens tjänande var tydligt. Alla var kallade i Luthers mening. Den framväxande kapitalismen och det Karl Marx beskrev som varufetischism ledde till att människors relationer till varandra i produktion och i samhälle doldes. Att tjäna marknaden är inte samma kall som att tjäna sin granne skräddaren.
Vi är frikopplade från varandra. Åtminstone vid produktion av varor. Tjänster är något annat; än möter vi undersköterskan, busschauffören, läraren och socialarbetaren. I framtiden kommer AI-styrd produktion, också i tjänster. Vem tjänar då vem?
Idéhistorikern Isabelle Ståhl berör i en DN-artikel 23-09-25 människors frikoppling från varandra och från känslor och erfarenheter (https://www.dn.se/kultur/isabelle-stahl-vi-som-skriver-saknar-ofta-kontakt-med-kanslor-och-erfarenheter/). Hon refererar till litteraturvetaren Georg Lukaçs som myntat begreppet transcendental hemlöshet där människan sägs sakna tillgång till en meningsskapande helhet. Goda berättelser, liksom gemenskaper, är en brist (https://www.kristenhumanism.org/2023/07/30/berattelser-och-gemenskaper-sju-teser-i-en-hard-och-tyst-tid/).
I den mörka värld Marx, Ståhl och Lukaçs beskriver finns inga öppna, tjänande kall, bara opersonliga utbyten av arbetsinsatser på olika marknader. Tage Danielssons idylliska ord i Karl-Bertil Jonssons julafton, ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilken samhället vilar”, är också främmande för många. Inte heller är det lätt att för oss att förstå relationen mellan Luthers inre och yttre människa.
I dag kan vi tala om varma och kalla kall. De varma är de direkt människovårdande medan de kalla bara indirekt tjänar (förhoppningsvis) våra medmänniskor.
Relationen mellan yttre och inre människa hos offentliga personer kan ibland vara särskilt intressant. I våras kom diplomaten Staffan Carlsson med en biografi över Dag Hammarskjöld, Helgon och maktspelare, Dag Hammarskjöld som politiker (2023) (se https://www.kyrkanstidning.se/kultur/dag-hammarskjold-med-manskliga-proportioner/. Den borde diskuteras bland kristna humanister. Några av oss ser ju Hammarskjölds Vägmärken (1963) som en replipunkt. Detta är dock en vidare fråga.
Till sist: Mer eller mindre starka skav mellan vår inre och vår yttre människa hänger nog ihop med klimatkris, krig i Ukraina och i Israel-Palestina, ökande flyktingströmmar och stora ojämlikheter, lokalt och globalt. Detta är en ännu vidare fråga.