9/11 2023 av Lars Söderholm
Filosofen Baruch Spinoza, som föddes 1632, tar sin tids framväxande naturvetenskapen på djupaste allvar. Galileo och den framväxande mekaniken, Kopernikus och Kepler och mekaniken för himlakroppar. 1642, tio år efter Spinoza, föddes Isaac Newton.
Spinoza har studerat Descartes tänkande, som då var dominerande. Descartes föreställer sig att det finns två substanser, den utsträckta, alltså materien, och den tänkande. Nära till hands är här att föreställa sig människan som en maskin, men en maskin med tankeförmåga. Djuren ansågs sakna tankeförmåga, och alltså som rena maskiner.
Men Spinoza skiljer inte mellan materia och tanke, för honom är de i grunden ett.
I Descartes föreställningsvärld finns utöver dessa två substanser Gud.
Under inflytandet av den framväxande naturvetenskapen håller ett gap mellan Gud och Naturen på att växa fram. Gud är på väg att försvinna i bakgrunden. Spinoza gör här något mycket radikalt. Han säger att det bara finns en enda substans. Gud är denna enda substans. Allt annat, materia och tänkande, är moder av Gud, av Guds varande. Spinoza ser framför sig en grundläggande enhet.
”Allt som sker, sker i Gud”, säger han.
Jag tänker här på Gösta, en arbetskamrat jag hade. Han hade passerat pensionsgränsen sedan länge, men kom regelbundet till sin arbetsplats, vi var några som delade rum. Gösta blev äldre och hans hälsa vacklade. En dag slutade hans liv. När jag tänkte över honom – det var intressant att han hade en bild av Ingemar Hedenius på sitt skrivbord – växte en formulering fram i mig.
… Göstar inte längre
Och prickarna var för mig en antydan om Gud. Gud Göstar inte längre. Och Gösta var en mod av
Gud, det kommer nog ganska nära Spinozas tänkande.
En enda substans, Gud. Ingenting annat har existens i den mening Gud existerar, allt annat är moder av Gud.
Spinoza har en annan mycket pregnant formulering: Deus sive Natura. Det lilla ordet sive betyder
eller. Gud, eller Naturen.
En som har bidragit till att öppna denna Spinozas värld för mig är den brittiska religionsfilosofen Clare Carlisle. Hon kom 2021 ut med boken Spinoza’s Religion: A New Reading of the Ethics (Princeton University Press). Hon gör en mycket penetrerande och samtidigt personlig läsning av Spinozas svårlästa huvudarbete Etiken.
Men Spinoza är inte bara en tänkare. Radikalt nog ser han inte förställningarna och tankarna om
Gud, om verkligheten, som det primära, trots att han är en djup tänkare, nej för honom är själva
livet det primära. I det avseendet ligger han nära den judiska traditionen. Den tradition ur vilken han kommer.
Hans föräldrar var sefardiska judar, som utvandrat från Portugal för att hitta en fristad undan
inkvisitionen i det toleranta Holland. Baruch föddes 1632 i Amsterdam. Det blev bestämt att han
skulle utbildas till rabbin. Han studerade Talmud, kristna skolastiker, matematik och naturvetenskap och Descartes filosofi. Men gradvis avlägsnade han sig från den i synagogan rådande judiska traditionen. Vid 23 års ålder uteslöts han från synagogan som fritänkare.
Spinoza var pionjär när det gällde historisk-kritisk bibelsyn. Mycket av hans tänkande finns ganska tillgängligt i hans verk Teologisk-politisk avhandling. Hans modernt kritiska sätt att läsa Bibeln gjorde att han anklagades för att vara ateist. Vid den tiden var det en ohygglig anklagelse.
Men hans riktigt stora och tunga verk är som sagt Etiken. Det arbetade han med under åtta års tid och det publicerades av en grupp av hans vänner efter hans död.
Sin sista tid levde Spinoza i Haag, där han försörjde sig som linsslipare, ett då mycket aktuellt yrke. Det var ett yrke som krävde hög grad av noggrannhet och uthållighet. Det är troligt att han genom detta arbete drog i sig damm från slipningen och att detta bidrog till att han dog redan vid 44 års ålder.
Etiken är i sitt upplägg inspirerat av Euklides lärobok i geometri. Den är formulerad i teorem och
bevis. Den omfattar ett sätt att tänka kring verkligheten som helhet men på samma gång är den en vägledning för att leva på ett klokt och gott sätt. Den syftar till en förändring av den som läser, en utveckling och mognad.
Descartes tänkte sig verkligheten uppdelad i tänkande, materia och Gud. Uppdelningen mellan
materia och tänkande (medvetande) präglar ju oss fortfarande som lever 400 år senare. Sannolikt är den en orsak till det destruktiva sätt vi umgås med Naturen på. Här tänkte Spinoza annorlunda: att materia och medvetande är två sidor av samma.
I våras hade Judisk kultur ett program om Spinoza, där frågan om varför synagogan i Amsterdam
uteslöt Spinoza kom upp. Man enades om att det kunde ha varit synagogans rädsla för bli förföljd av den omgivande kristna kyrkan som avgjorde att de stötte ut Spinoza.
Enligt Spinoza är religionens kärna inte teoretisk kunskap eller en tro som kan formuleras i
påståendesatser. Han såg dess kärna istället i ett liv i rättvisa, kärlek, vänlighet och barmhärtighet.
Det är omvittnat att han verkligen levde som han lärde.
Carlisle tror att om 1600-talets kyrkor omfattat Spinoza hade de kunnat möta den framväxande
moderniteten mycket bättre än de gjorde. Jag tror att Spinoza har något väsentligt att tillföra oss
även idag.