6/12 2023 av Anders Wesslund
Under hösten har jag funderat kring samtalets roll. Det beror nog på att jag upplever den tid vi lever i som så polariserad. Kanske är det först under det senaste decenniet som det blivit tydligare att samtalet – en demokratisk gemenskaps fundament – inte längre är självklart. Kanske det som sker i Sverige pågår med viss fördröjning i förhållande till andra jämförbara länder såsom Tyskland, Frankrike och USA. I dessa länder har polariseringen knuten till högernationalistiska rörelser möjligen funnits längre. Nyligen kom ett chockerande valresultat från Nederländerna, att Wilders högerextrema parti blivit landets största och kan komma bilda regering. Storbritannien har gått sin egen väg i o m Brexit och EU:s liberala och konservativa kärna är inte lika fast längre. Gemensamt är ett högre tonläge där etniska grupper alltmer utpekas som orsak till de stora problem som länderna står inför. Med tonläget har polariseringen följt.
Under innevarande år har vi i Västerbottens norra länsdel haft förmånen att uppmärksamma Sara Lidman. Hennes Järnbaneepos sattes upp av Västerbottensteatern i fjol och olika arrangemang har hållits i Sara kulturhus i Skellefteå, nu när Sara skulle ha blivit 100 år den 30 december. Torsdagen den 24 november hölls ett av dessa, ett samtal med idéhistorikern Sverker Sörlin och den lokale arkitekten Enar Norvik, lett av Tora von Platen, t f konstnärlig ledare vid nämnda teater. Sara, skogen och hållbarheten var rubriken för ett lågmält och bildande samtal. ”Jag blev västerbottning när jag körde nattbuss i Stockholm och läste Saras böcker under de väntetider som uppstod. Där fanns en andlighet eller kosmologi, ett ursinne, en förankring i folket”, som fångade Enar. Sverker blev uppfångad av Sara under åren i Umeå att bli hennes korrekturläsare av manus till bl a Lifsens rot. Då fick han och hans tidigare livskamrat vistas långhelger i Missenträsk med Sara och ”likt konfirmander” med jämna mellanrum komma in till Sara och redogöra för vad de funnit. Han satt även vid Saras sängkant på Axlagårdens hospice i mars det år hon dog och berättade om Foucault, som var okänd för henne. ”Kunde han ha blivit Nobelpristagare?”, hade hon undrat, medveten om i vilken klass hon själv rörde sig. ”Nej”, hade Sverker svarat, ”han var inte inom rätt genre för det.”
Båda fångade upp hur hon gick i dialog med överheten, att genom dialogen bjuda motstånd genom sin språkliga skicklighet. Hon hittade skavet och förtrycket i maktens torra språk såsom att tala om ”onyttige rymder” när de beskrev Västerbottens inland. Där fanns torpare och nybyggare vars slåttermyrar och små tegar utgjorde en liten men livsavgörande ekonomi mot den exploaterande överhetens förment objektiva beskrivningar och sin egen tagna rätt att expropriera och definiera marken som både nybyggare, torpare och samer levde av och på.
Hade hon gillat det hon såg idag, om exploateringen som den gröna omställningen medför? Sverkers doktorsavhandling Framtidslandet från 1980-talet, har fått förnyad aktualitet och kommit i nytryck. Så lite har ändrats i koloniala strukturer gentemot Norrland. Jo, Sara hade nog varit engagerad även för samerna, menade båda och Sverker hade betonat den samiska frågan mer om hans avhandling kommit för tio år sen. Sen trodde de att Sara nog inte velat ha kulturhuset uppkallat efter sig. Vad han hon sagt till dagens överhet om utvecklingen?
Ett bokutdrag från Sara som citerades handlade om ifall du tar marken ifrån människan, så kan du sedan flytta om henne som du vill, då bryts hennes motstånd. Men om hon lever kvar, rotad vid sin mark och hembygd, då bjuder hon motstånd. Det fick mig att tänka på den pågående konflikten mellan Israel och palestinierna. Två folk som i olika tider förvägrats rätten till sitt hem, sitt land och mark och där denna blodiga höst gör tillståndet värre än någonsin sedan staten Israel bildades. En artikel av Per Wirtén i Expressen (22/11) var klarsynt i sin smärtsamma slutsats. Idag finns inga parter som kan hålla samtalet vid liv, såsom det tidigare har funnits. Det har skett en förlust av mening. Hoppet om en fred förutsätter att några på varje sida i en konflikt erkänner och ser den andre som en möjlig partner att samtala med, att båda erkänner samtalet som den möjliga, om än bräckliga vägen framåt. Det finns inte idag. Wirtén pekar på hur vi i väst främst svikit palestiniernas sak men även judarnas. Denna konflikt behöver inte fler idag som basunerar ut sitt ställningstagande på en av sidorna, fast det är så djupt mänskligt att bara klara av att ta ställning för en sida. Här behövs att återgå till universella värden som världssamfundet försökt att formulera i ord i konventioner för mänskliga rättigheter och folkrätt och med tydliga förbud mot att bryta emot dem. Bara de krafter som kan kliva in med dessa som utgångspunkt kan om möjligt bidra med att återupprätta samtalet, både där och inom vårt eget lands gränser. Jag upplever inte att vår statsminister klarar av den uppgiften. Det finns ingen makt i vapen, bara i politiken, diplomatin och samtalen. Det gäller denna konflikt, i konflikten Ryssland – Ukraina såväl som i de familje-/parkonflikter jag stöter på i min vardagliga gärning som psykoterapeut.
Ps. Sara Lidmans Hjortronlandet går som bokcirkel i P1-programmet Lundströms bokradio med start 25/11. Jag hade förmånen att delta vid liveinspelningen av del tre, som spelades in på Sara kulturhus, Skellefteå, och kommer i P1 9/12. Där medverkar, förutom Marie Lundström även Olof Wretling och Marie Göranzon.