13/12 2023 av Anders Kristoffersson
I dagens världsläge, med klimatkris och krig, står depressiv realism mot idealistiskt hopp. Realisten ser världen som den är medan den hoppfulle ser den som den borde vara. Realism utan hopp blir cynisk och hopp utan realism blir kraftlös. Eftersom det är otrevligt att vara cynisk eller kraftlös blir frågan: Hur förena realism och hopp?
Realism och hopp dyker upp när jag läser Staffan Carlsson, Helgon och maktspelare, Dag Hammarskjöld som politiker (2023) (se (https://www.kyrkanstidning.se/kultur/dag-hammarskjold-med-manskliga-proportioner). Här kompletteras bilden av en politiker rotad i medeltida mystiker som detta reflekteras i Vägmärken (1963).
Carlsson beskriver en skicklig hantverkare i det politiska maktspelet, nationellt och internationellt, till synes enbart rotad i det sekulära samhällets logik. Reservationen ’till synes’ behövs: Samspelet mellan inre liv och yttre gärningar är alltid komplicerat (https://www.kristenhumanism.org/2023/11/05/kalla-och-varma-kall-och-hur-hanger-yrkesarbete-och-tro-ihop/).
Som senfödd fyrtiotalist minns jag meddelandet om John Kennedys död (22.11.1963) men inte det om Hammarskjölds (18.9.1961). Hemma fanns Hammarskjölds bok Från Sarek till Haväng (1961) – vi var med i STF. Lite vagt minns jag TV-sändningen av begravningsprocessionen genom Uppsala. Ett decennium senare passerade jag ibland Hammarskjölds familjegrav.
Carlsson påstår att 1970-talets unga kristna generation inte tog till sig Hammarskjöld. Det har han nog rätt i. Från en första läsning minns jag Vägmärken som esoterisk och svår att relatera till politik och övrigt liv. Detta var ändå en tid då Martin Bubers Jag och Du och Dietrich Bonhoeffers Fängelsebrev var två viktiga texter som också associeras med/till Hammarskjöld. Men mystik är svår och tålamodsprövande. I en viss ålder skyggar vi också för talesättet ”Brådskan är av djävulen”.
Mitt andra möte med Vägmärken var vid pilgrimsvandringar i början av 2000-talet. Förutom Hans-Erik Lindströms böcker med de sju nycklarna och Martin Lönnebos frälsarkrans försökte jag använda Vägmärken men den fick inte samma självklara plats. Trots att långsamhet är en av de sju nycklarna.
För mig som ekonom och centralbyråkrat i Finansdepartementet kändes Hammarskjöld ändå ikonisk. Med tidig disputation (1933) i nationalekonomi på en avhandling, vars språk Gunnar Myrdal beskrev som präglat av glasklar ogenomskinlighet, med dess för- och nackdelar för en centralbyråkrat. Någon gång drömde jag om att göra en ”Dag”; ta nattåg från Stockholm upp till Jämtlandsfjällen en fredag kväll, vandra lördag-söndag och återvända med nattåg till departementet måndag morgon. Det blev aldrig av.
Mellan 1936 och 1945 var Hammarskjöld statssekreterare hos Ernst Wigforss. Wigforss var socialdemokratins ledande ideolog under flera decennier och hade alltså som sin närmaste medarbetare en person som finansministern själv beskrev som en svensk Torydemokrat, en i grunden borgerlig person med intresse för social rättvisa. Det räckte för Wigforss som ville ha saker genomtänkta och väl gjorda.
Hammarskjöld verkade som kabinettsekreterare och statsråd i Utrikesdepartementet 1949—1953. Han formade då svensk utrikespolitik och Sveriges ekonomiska samarbeten efter andra världskriget. I grunden fanns spänningen mellan utrikesminister Undéns strikta neutralitetspolitik och statsminister Erlanders västorientering. Politiken blev, om än dold för svenska folket, en västorientering utan öppna allianser. Denna realpolitik under alliansfrihetens slöja gällde under många år.
Hammarskjölds västorientering fortsatte under tiden som generalsekreterare. Även om han flera gånger proklamerade FN som ett skydd för små nationer var kontakterna med USA och förankringen av arbetet i dess administration, strategiskt och i praktiska detaljer, ett utmärkande drag ända fram till Kongokrisen och döden i Ndola.
För Carlsson var Hammarskjöld en realpolitiker driven av en sekulär logik. Han ser inga kopplingar mellan texter i Vägmärken och yttre händelser under Hammarskjölds tid som generalsekreterare. Prästsonen Carlsson förvånas över att Buberläsaren var så oförsonlig inför Kongos premiärminister, Patrice Lumumba, som mördades under konflikten. Han vänder sig också mot beskrivningar av Hammarskjöld som principiell förespråkare för icke-våld; denne var mer pragmatisk än så.
För Carlsson är Hammarskjöld både maktspelare och helgon. Hans bild kompletterar den i Mats Svegfors, Den förste moderne svensken (2005), som, förutom Hammarskjölds hela liv, mer i detalj redovisar hans tro. Ett mer sekulärt porträtt av Hammarskjöld ges i Henrik Berggren, Dag Hammarskjöld – att bära världen (2016). Hans biografi nämner explicit en luthersk prägling genom moderns kristna individualism och faderns stränga statsmoral (jfr. Luther i En kristen människas frihet).
Hammarskjöld var realist. Hoppet hos honom är en annan sak. Teologin i Vägmärken är därför intressant. Om realism och hopp kan förenas, i alla fall i Hammarskjölds perspektiv, är en öppen fråga. Liksom hur hopp och helgon hänger ihop.