27/12 2023 av Anders Kristoffersson
Hur hänger religion samman med kultur? Vilken plats får tro ta i vardagen? Så här svarar Sverigedemokraterna:
”Sekulära Sverige, där befolkningen primärt är ”kulturellt kristen”, möter i dag en växande befolkning med invandrarbakgrund, där religiös tro har en central plats i vardagen. Denna frontalkrock måste samhälle och politik förhålla sig till.”
Texten fanns i en artikel av Jimmie Åkesson på DN Debatt (2023-12-02). Den ingår i ett generalangrepp på islam och muslimer i Sverige. SÄPO, och justitieministern, talar om falska narrativ som bidragit till en höjd terrorhotsnivå. SD lämnar sitt bidrag.
Partiet exploaterar oro inför det okända. En visserligen förklarlig oro då vårt ”vi” långt in på 1900-talet var etniskt homogent, med sin särskilda klassprägel, och med små religiösa minoriteter (https://www.kristenhumanism.org/2021/09/19/allas-var-folkhemska-valfardsbunker-infor-migration-och-klimatkris/). Religionsvetaren Simon Sorgenfrei anger i sin Islam i Sverige, de första 1300 åren (2018) att det 1930 fanns mellan 2 till 11 muslimer i landet. År 2017 var antalet 800 000.
Citatets ingress med sekulära Sverige är värderingsmässigt allmängods vad gäller den neutrala staten. Nu vill SD mobilisera denna stat och samhället mot en religion, islam.
Svenskar, underförstått svenskfödda, beskrivs som kulturellt kristna. Citattecknen signalerar avstånd men grundtonen är positiv. Religion får finnas men ska vara sval.
Här finns ekon av tysk teologi från 1800-talet där bl.a. Albrecht Ritschl (1822—1889) formulerade en teologi för den bildade borgerligheten. Kristen livstolkning ska stämma med den sekulära omgivningens; i synen på verklighetens natur (ingen metafysik), på vad man kan veta men även på moralen. Kritik kom senare från teologer som Karl Barth (1886—1968) som här fann en orsak till den tyska kyrkans undfallenhet inför nazismen.
Kulturell kristendom och kostymklädd frontalkrock. Svalka och hetta. Knätofs och Ultima Thule.
SD ser muslimers religion som ett hot i den svenska vardagen. Hur är det då med religiositeten bland dessa invandrare? Religionshistorikern David Thurfjell och religionssociologen Erika Willander ger svar i Postmuslimer; om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige (2023). Deras bild, baserad på ett urval av ca 5000 personer från fyra grupper invandrare, från olika muslimska länder, samt svenskfödda, ser ut så här:
Sekulär identitet hos invandrare jämförs med den hos svenskfödda. De senare bejakar (på en femgradig skala) en identitet som Sekulär till 30 % medan 20 % är Ej sekulär (för alla grupper finns stora odeciderade mellangrupper). Iranskfödda har en profil som liknar de svenskföddas, med en något starkare sekulär identitet (40 %) men med samma andel (20 %) för icke-sekulär. Däremot ser bara 10—15 % av de från Irak, f.d. Jugoslavien och Turkiet, sig som sekulära; gruppen icke-sekulära är drygt 50 % för de från Irak och Turkiet och drygt 40 % för de från Jugoslavien.
Fyra religiösa identiteter beskrivs, kristna och postkristna, muslimer och postmuslimer. Svenskättade domineras av postkristna (drygt 60 %) medan resten är kristna. Bland iranskättade dominerar postmuslimer (drygt 70 %), drygt 10 % är muslimer, 15 % postkristna och 5 % kristna. Jugoslaviskättade domineras av 40 % kristna och 30 % muslimer. Resten är postreligiösa. Religiös identitet är mest uttalad för irakisk- och turkiskättade med 30—40 % muslimer, en lika stor grupp kristna och 20 % är postmuslimer.
Religiös identitet definieras till sitt innehåll genom högtidsfirande, församlingsaktivitet, värderingar och syn på kristen/muslimsk tro, tro på Gud, tro på liv efter döden och på helvetet. Såväl muslimer som postmuslimer i Sverige firar kristna högtider, också jul och påsk som ju inte är muslimska högtider. Församlingsaktiviteten är låg för alla grupper av muslimer, liksom för kristna och postkristna i den svenska befolkningen.
Många i Sverige bejakar kristna värderingar, men inte muslimska; 25 % av muslimerna delar kristna värderingar. Kristna och muslimer bejakar den egna tron men avvisar de andras. Postkristna accepterar kristen tro men inte muslimsk. Postmuslimer är mer neutrala.
Muslimer tror på Gud mer än vad kristna gör; postmuslimer gör det mer än postkristna. Samma mönster finns för tro på liv efter döden. Av muslimerna tror 70 % på helvetet medan postmuslimer och kristna gör det i liten omfattning, postkristna inte alls.
Så långt Thurfjell och Willander. För SD skadar den muslimska närvaron i Sverige vår vardag. Den varma tro partiet godtar är den på etniska svenskars överhöghet. Tron på Gud ska vara sval utan ord om rättfärdighet, gästfrihet med Jesus som försonare, förebild och lärare. Och i närmiljön: Kristna kyrkor som byggnader men inga moskéer.
För att se vid sidan av SD: Tro som frigörande kraft har under senare år dykt upp på svenska kultursidor. Men hur står det till i vardagen och i dess gemenskaper? Där människors livsmod ska stärkas i vår depressiva tid. Vid samtal i kyrkor och i annat civilsamhälle.
Samtal ställs mot frontalkrock. Resonans mot aggression. Nödvändigt och svårt. Hoppet finns som en dygd och ett löfte.