6/1 2024 av Anders Wesslund
Det är Trettonhelg. I vårt julfirande är det som nu de vise männen, som sett julnattens klart lysande stjärna, kommer fram till Betlehem. Vi saknar visa män och kvinnor i ledande befattningar i vårt land och vår värld. Nu som då. De visa har sällan den makten.
De dåtida vise männen såg en ovanlig syn – stjärnan – men var fast i gammalt tänkande; gåvor av guld och dyrbar rökelse och myrra. Flyktingfamiljen kanske lyckades sälja av det under sin flykt för sin överlevnad genom Gaza mot Egypten?
Historiens tysta kvinnor är nog trots allt klokare än dessa visa män. Medsänder en dikt av Jan Richardson.
I Betlehem firades ingen jul i år med hänvisning till bombningarna över Gaza. Det var inte möjligt. Hoppet och freden inställd. Så länge det nakna våldet talar finns ingen möjlighet till samtal. Det går inte att fira barnet, fridsfursten, när smärtan är för stor.
Här i Sverige har vi dock firat jul igen. Med sedvanlig kommers och lock om konsumtion men där färre haft råd. Soppkök, härbärgen och frivilligorganisationer har skapat lite julkänsla för många, där evangeliet skymtat fram. Det gjorde det även i Netflix´ norska julproduktion Julstormen, som gick för andra året. Där gestaltas evangeliet utifrån oväntade mänskliga möten och öden när människor fastnar på Oslos flygplats Gardemoen på julaftonen. Det är varmt, det är fint.
Jag lyckas ta mig hem genom kylans Sverige. Människor räddas efter ett dygn i snöovädret på E22:an mellan Hörby och Kristianstad, i Älvsbyn och på flera håll i Norrbotten är strömmen borta fem – sex timmar medans temperaturen sjunker under -40. Det allmänna rycker ut, likaså vänner, anhöriga och grannar. Det gemensamma räddar oss.
Tåget är inställt, buss från Jönköping samt extra övernattning hos en vän tar mig norrut. Arlanda bygger om, tvingar alla att vandra långa omvägar igenom nya tax free-köpstånd för att nå sina gater. Kontrasten är slående. En halvtom flygplats efter jul. Tomhetskänslor i månglarnas tempel och en kollektiv förnekelse hos oss alla som är där. Konsumtionen till döds i butikerna och flygmotorernas koldioxidmoln görs om till lockande reklam för lyx och drömmar om resor till värmen. Vi skyddar oss mot vetskapen att kylan är ett dödshot, att klimatet kommer med mer extrema väder så länge vi håller hjulen rullande.
Jag ger inga nyårslöften. Vad vi behöver är omvändelse och hopp. Hopp föds i handling, gemensamt med andra.
Kloka kvinnor kom också.
Branden brann
i deras livmödrar
långt innan de såg
den flammande stjärnan
på himlen.
De gick i skuggor,
litade på att vägen
skulle öppna upp sig
under månens sken.
Kloka kvinnor kom också,
utan att söka ledning
eller behörighet
från någon kung.
De kom
i egen myndighet,
av egen önskan,
av egen längtan.
De kom i tysthet,
spred inga rykten,
väckte ingen rädsla
som kunde leda
till slakt av oskyldigas liv,
till deras syster Rachels
otröstliga klaganden.
Kloka kvinnor kom också,
och de tog med sig
användbara gåvor:
vatten för födandets tvätt.
eld för värme och ljus,
en filt att linda in i.
Kloka kvinnor kom också,
minst tre av dem,
höll Maria under värkarna,
grät med henne
i födelsevärkarna,
andades uråldriga välsignelser
in i hennes öra.
Kloka kvinnor kom också,
och de gick,
som kloka kvinnor alltid gör,
hem på ett annat sätt.
(Jan Richardson)