28/1 2024 av Sten Högberg
Gästfrihet är ett återkommande tema i mina bloggtexter. Det kommer jag fortsätta med eftersom min bok Gästfrihetens gränser och hopp har kommit ut under september och finns att köpa på nätet. I november skrev jag om gästfrihetens verktyg för fredsbyggande under och efter kriget i Gaza, detta fruktansvärda krig som inleddes med en extremt feg attack från Hamas´ sida mot fullständigt oförberedda och obeväpnade israeler, män, kvinnor och barn. Hur det kunde ske mot en av världens mest välbeväpnade krigsmakter får historien reda ut. Vad som däremot är tydligt är att grunden till att det kunde ske är en långt gången främlingsfientlighet mellan palestinier och judiska israeler. Både nationalistiska palestinier, som har stöd av Hamas, och nationalistiska judar, som har stöd av nuvarande regeringen och stora delar av parlamentet, har under många år arbetat på att avhumanisera de andra. De grupper på bägge sidor som lägger ner stora resurser på att återhumanisera varandra och bygga broar för en framtida fred, är för få, har för lite makt och alldeles för lite stöd från den demokratiskt orienterade västvärldens stater. Och nu när krigspsykosen härskar i Israel och Palestina och i stora delar av västvärlden är de flesta fredskrafter bakbundna.
Min bok startar i en upplevelse från tiden som ekumenisk följeslagare i Palestina/Israel under våren 2017. Mötet med muslimsk gästfrihet hos herdar och odlare i Jordandalen på Västbanken fick mig att inse att den djupt liggande gästfriheten också användes för att behålla självrespekten i alla konfrontationer med den oupphörliga våldgästning som judiska bosättare och Israels ockupationsarmé IDF står för med den israeliska regeringens stöd. De palestinier vi hade kontakt med var inte organiserade fredsaktivister men på bred front stöttade man varandra i att hålla inne med riktade förbannelser och med att repa mod och självförtroende för att inte fly eller utöva våld. Man stöttade varandra att göra motstånd genom att inte låta sig skrämmas utan envist binda sig kvar vid sina traditionella marker och igen och igen bygga upp det som raserats och laga det som förstörts, även om man visste att bulldozers och grävskopor skulle komma tillbaka.
Huvuddelen av boken är en omläsning av Nya Testamentet och delar av Gamla Testamentet för att utröna vad som hänt med den judiska men främst med den kristna gästfriheten och som lyser igenom i de gamla texterna. Jag tycker mig se, när jag skummar över Israels historia och det kristna Europas historia, att gästfrihet i grunden inte är en religiös utan en genetisk fråga som har följt med som ett av flera överlevnadsverktyg hos Homo Sapiens – den tänkande människan. Det handlar om förmågan att bygga tillitsfull samverkan med andra utanför den närmaste familjen, klanen och stammen, om förmågan att uppoffra sig för högre mål. Religionerna har försökt förstärka dessa mognadsbaserade förmågor och försökt framhäva just dessa beteenden som Guds vilja. Men vi vet samtidigt att makt och pengar har så stark påverkan på människors beslutsfattande att gästfrihet kommer på undantag när man måste skydda sina tillgångar, sin samhällsställning och sin makt. Det gör att gästfrihet går lättast att återfinna bland de fattiga och maktlösa i landet. Där är det ett verktyg att säkra hjälp från grannarna när det behövs. Religiösa och sekulära föreningar bland samhällets gräsrötter verkar ha bäst förutsättningar att praktisera gästfrihet, medan makthavare, högavlönade tjänstemän, religiösa ledare och politiskt aktiva, som riskerar sociala och ekonomiska förluster om de visar gästfrihet bortom säkra gränser, har det svårare.
I boken läser jag om en hel rad texter ur Nya Testamentets evangelier och brev, för att frilägga eventuella gästfrihetsbudskap med hjälp av historisk kontext och nutida mognadsforskning mer än genom teologisk exeges. Jag djupläser Abraham-berättelserna och ser dem som en bearbetning av gamla traditioner gjorda av babylonjudarnas leviter på 500-talet f.Kr. Det är som om de skrivits på ett djupsinnigt och komplext sätt för att man inte ska uppfatta dem bara som historiska beskrivningar utan en sorts efterkonstruerade ”förarbeten” för att förstå hur lagen på Sinai bör tolkas meningsfullt. Gud beskriver sig själv bland annat som ”rättfärdig” och ”barmhärtig”. Det är nästan det enda Abraham får att förhålla sig till när han i sin livsföring som fåraherde på marker som ligger inom olika kanaaeniska stadsstaters revir ska visa sig värdig de löften om fruktbarhet han får.
En av berättelserna är den om Sodom och Gomorra som inleds med Abrahams gästfrihet och slutar med att fyra av fem städer i Siddimdalen, som i vår tid domineras av Döda havet, förstörs av eld och svavel. Den kristna kyrkan har sedan 1000-talet hävdat att orättfärdigheten som orsakade straffet över städerna handlade om utbredd homosexualitet. Men hela berättelsen handlar om gästfrihetens motsats, främlingsfientligheten, som leder till att de inte klarar att ta emot varningen om en annalkande katastrof från dem som kommer med budskapet, utan ser dem som farliga fiender som måste knäckas. De är alltför rädda för främlingarna. Sodomi som orättfärdighet är med den läsningen inte homosexualitet utan främlingsfientlighet. Den kristna kyrkan har som konsekvens av sin tolkning klassat homosexualitet som orättfärdighet och synd, medan främlingsfientlighet och främlingsrädsla som något nästan självklart i en farlig värld med många fiender från medeltiden till vår tid.
.