21/2 2024 av Benny Fhager
Sanna Samuelsson romandebuterade 2023 med boken Mjölkat. Efter en avslutad kärleksförbindelse med en flickvän reser huvudpersonen Ellen tillbaka till sin uppväxt på landet i Östergötland. Hon möter grannpojken Max. Ellen och Max var de enda jordbrukarbarnen i skolan. De fick höra av klasskamraterna att de luktade lagård och någon sade att de drack mjölken direkt från kons spene.
Ellens föräldrar var mjölkbönder. Redan hennes farfar hade haft jordbruk. Ellen beskriver ett varmt och naturligt umgänge med korna. Hon är född på 1980-talet. Jordbruket avvecklades av Ellens föräldrar i början av 2000-talet på grund av bristande bärkraft. Ändå hade ett tjugotal jordlappar slagits samman under en 50-årsperiod. Lantbruket hade börjat automatiseras och en utveckling mot än större och starkt specialiserade djurfabriker var i antågande.
Själv är jag uppväxt under 1950- och 60-tal i norra Halland och känner väl igen miljön. Vi hade också namn på korna skrivna på en griffeltavla. Vi gav korna hö som mat men hade börjat med kraftfoder. Korna kom att mjölka mer. På 1990-talet kom huvuddelen av höet att konserveras med ensilage. Författaren beskriver att kornas avföring blev lösare och ladugårdsdoften blev mer stickande och vass. På gården tog man hand om kalvarnas precis som hos oss. Varje kalvs födelse var ett äventyr av sällsam art. Veterinären behövde stundom konsulteras. Själva befruktningen av korna skedde hos oss genom betäckning av en tjur som hade samlag med och tömde sin sperma i kon. På 1990-talet fanns inte tjuren kvar. Han hade ersatts av sperma som kunde köpas av lämplig typ via katalog. Till gården kom sedan en seminator som med en plasthandske förde in sperman i kons underliv och befruktade. Vi har successivt kommit allt längre från det naturliga och kvar blir djurfabriker med kor utan namn; de har blivit produktionsfaktorer istället för levande djur.
Sanna Samuelssons bok om jordbruket och korna bygger på hennes erfarenheter som lantbrukarbarn men är egentligen inte någon självbiografi, har hon sagt i en intervju. Hon har arbetat med boken i flera år. Det finns i boken ett patos för dem som arbetar med djur och lantbruk. En bonde kan inte vara sjuk eller ta semester. Arbetat har blivit mindre fysiskt tungt men mer stillasittande och ett beroende av de allt mer skrymmande maskinerna där skördetröskan är kronan på verket. Man införde avbytarverksamhet på 1950-talet men det blev aldrig någon succé och det avvecklades så småningom. Bönderna blev bundna till sitt ställe och en skilsmässa eller svår sjukdom kunde innebära katastrof. Till slut beskriver författaren en exekutiv auktion av gårdens maskiner och lösöre och en epok som går i graven.
Sanna Samuelsson har skrivit en lysande bok om jordbruk, människor, natur och mjölk. Tomas Bannerhed skrev en bok 2011 – Korparna – om hur de små jordbruken försvann under 1970-talet. Korparna finns också som film av Jens Assur (2017). Samuelssons patos påminner också om statarlitteraturen under 1940-talet, exempelvis Ivar Lo Johanssons och Jan Fridegårds böcker.
Inför en ny hållbar ekologisk framtida värld behöver vi ta till oss av tidigare erfarenheter av jordbruk. Maten vi äter och mjölken vi dricker behöver vara närodlad. Framtiden behöver också vara djur- och naturvänlig och arbetsmiljön behöver vara mänsklig. Sannolikt behöver samhället stödja lantbruket i en riktning som pekar mot ett kanske mer småskaligt ansvarigt brukande av våra naturresurser.