11/3 2024 av Helene Egnell
När Ryssland just inlett angreppet på Ukraina löd en rubrik på DN:s ledarsida ungefär ”Låt inte Putin bestämma den svenska politiken”. Nä just det, tänkte jag, låt oss inte gå in i Putins militära tänkesätt och gå med i Nato och rusta upp försvaret. Fast ledarskribenten menade förstås tvärtom.
Och häromdagen skrev Michael Winiarski i DN ”Natos utvidgning är alltså ett självförvållat bakslag för Putin och den direkta följden av en av hans många felkalkyler”. Och jag undrar fortfarande om det verkligen är ett bakslag för Putin. Bekräftar vi inte snarare hans svartvita världsbild, med stora antagonistiska allianser som står emot varandra?
Och nu är vi med i NATO. Och jag är varken statsvetare eller insatt i militära strategier, så vad vet jag – kanske är det trots allt det bästa att göra. Ni som läst Anne på Grönkulla-böckerna minns kanske hur Anne som nybliven lärarinna höll på principen att inte aga elever. Men en dag när den odräglige Anthony Pye får hennes tålamod att brista slår hon honom – och vinner därmed hans respekt. Hon blir djupt bedrövad över detta, men den kloka fru Rachel Lynde säger att hennes icke-våldsprincip nog gäller generellt, men för familjen Pye gäller inte samma regler som för andra. Och kanske är det så att det finns situationer när våld måste bemötas av våld?
Men det som oroar mig är att med Rysslands invasion av Ukraina har vi fått en ”militarisering av våra medetanden” som Göran Greider uttryckt det. Militärer dyker ständigt upp i TV-rutan, DN:s senaste krönikör kommer från Försvarshögskolan och nu tas militärer också in för att kommentera kriget i Gaza, vilket jag inte kan påminna mig har skett tidigare. Förut diskuterade man humanitärt bistånd och mänskliga rättigheter, nu gäller frågorna närstrid i stadsmiljö…
Och samtidigt ser vi en ökad aggressionsnivå i hela samhället. Skjutningar och sprängningar matchas av såväl retorik och hårdare tag som aggressiv polarisering i politiken och debatten generellt.
Vad kan då en förvirrad fredsvän göra? Jag tror det viktigaste är att göra motstånd mot normaliseringen av det militära tänkandet. Med Tomas Tranströmers ord: ”Jag hissar haydnflaggan – det betyder: »Vi ger oss inte. Men vill fred.” Vi måste förbereda oss för krig, sades det på Folk och Försvars konferens, där statsministern också utpekade människor med invandrarbakgrund som mindre försvarsvilliga än infödda svenskar (vilket var helt taget ut luften, då opinionsundersökningar pekar på motsatsen, glöm inte det).
Nej, vi måste förbereda oss för fred, med alla till buds stående medel. Vilka de är får vi fundera över tillsammans.