11/3 2024 av Anders Kristoffersson
Kan man vara kristen humanist och bejaka det svenska NATO-medlemskapet? För mig går frågan och dess svar tillbaka till tidigt 1970-tal.
Då skrev en kamrat och jag en trebetygsuppsats i nationalekonomi: Några externa effekter av en ensidig svensk militär nedrustning. Hypotesen var att en sådan nedrustning kraftigt skulle öka osäkerheten i NATO och Warszawapakten (WP) kring utgången av olika krigsfall. Det skulle framkalla en global nedrustning. Naivt men vår hypotes.
Hypotesen speglade vår önskan att, utifrån en kristen, progressiv horisont, förstå tänkandet bakom kapprustningen. Vi grävde i data om storlek och utplacering av militära styrkor i Nordeuropa men också i den spelteori som låg bakom planeringen inom NATO och WP. Våra hypotetiska frågor fick inga starka svar.
Under skrivandet besökte vi 1970 en militär tankesmedja i London, Institute for Strategic Studies. Vi frågade hur väst såg på det svenska försvaret. På ett kasettband finns svaret: Sveriges stora försvar, bl.a. världens fjärde största flygvapen, skulle fördröja en framryckning från WP med fem dagar så att väst skulle hinna fram för att försvara norra Europa: Under alliansfriheten låg en dold anknytning till NATO (jfr. https://www.kristenhumanism.org/2023/12/13/realism-eller-hopp-apropa-en-biografi-om-dag-hammarskjold/)
Till bilden av denna dubbla svenska säkerhetspolitik fogades under 1970-talet USA:s övergrepp mot Vietnam, störtandet av Salvador Allende 1973, stödet till Contras i Nicaragua från 1981 fram till Kuwaitkrig och angreppet på Irak 2003 efter 9/11. Detta formade bilden av USA:s roll i världen. Och med viss logik även bilden av NATO.
Mot USA- och NATO-bilderna står bilden av Sovjetunionen och, efter kollapsen runt 1990, bilden av Ryssland. Men inte en bild, en berättelse, utan två.
I den första bilden är utvecklingen efter kollapsen en följd av västs, särskilt USA:s, ovilja att stödja en demokratisk utveckling. En ny Marshallplan (jfr. stödet till Europa efter andra världskriget) avvisades. Istället stöddes en nyliberal utveckling med förskingring av offentlig egendom som födde oligarker. NATO:s utvidgning österut efter murens fall 1989 sågs av Ryssland som en fientlig provokation.
I den andra bilden är kriget mot Ukraina en del av Vladimir Putins strävan att återupprätta det gamla sovjetiska imperiet. Som exploaterar rysk nationalism med rötter i tiden före Peter den store. Tjetjenienkrigen mellan 1994 och 2009 och ockupationen av Krim 2014 är några exempel. Den rysk-ortodoxa kyrkan har en roll som stöd för bekämpande av västlig omoral och dekadens i olika former.
Så långt färgningarna av USA- och Rysslandsbilder. För synen på det svenska NATO-medlemskapet spelar de roll. Och nog är det viktigt att se drivkrafter bakom det som händer i politik och ekonomi. Exempelvis att följa pengar och kapital.
Berättelserna får stå mot varandra. Jag kan ändå återanvända den gamla uppsatsens hypotes. I dag har Sverige ett svagt försvar jämfört med för 50 år sedan. Vad blir då effekten av en svensk upprustning? NATO-medlemskapet är ju en faktisk upprustning. Ökar Sveriges säkerhet och, än viktigare, ökar säkerheten i vår del av världen?
Sten på klippa i Bohuslän
För mig ligger svaret i kartan över norra Europa. Jag kan tyvärr inte se hur ett alliansfritt Sverige skulle ge säkerhet. Inte vid dagens allianser i Norden och inte med de förhållanden som gäller i Ryssland, i olika europeiska länder och i USA.
Mot detta står fredsrörelsens argument att militär upprustning inte garanterar fred utan kan leda till krig. Doktrinen om det rättfärdiga kriget ifrågasätts med rätta då den har tjänat som (falsk) ideologi för krig. Jag är medlem i Kristna Fredsrörelsen och följer hur argument kan utvecklas och ta sig politiska uttryck. Hur kan en spiral av nedrustning skapas i dagens multipolära värld? Finns modeller för icke-våld som kan fungera på global nivå? Hur kan ett folkligt stöd för detta mobiliseras? Tre avgörande berättelser som återstår att formulera.
Hur kan jag då bejaka medlemskapet i NATO? Kanske en kognitiv dissonans? Som rör balansen mellan hopp och realism. Om hur det onda ska bekämpas. Om hur verkligheten ska ses, som den borde vara eller som den är. Här anas ännu en luthersk sam-tidighet, vid sidan av den om syndig och myndig människa och den om frihet och tjänande?
Europeiska politiker, även svenska, ser Ukrainakriget som en existentiell fråga. Gör vi medborgare detsamma? Hur ser vi på liv och överlevnad? Vad är vi beredda att offra? Rättvisa och fred blir viktiga liksom hur de förhåller sig till varandra. Detta är inte enkelt (https://www.kristenhumanism.org/2023/02/24/ukraina-i-den-lilla-och-i-den-stora-varlden-om-realism-och-hopp-under-fastan/)
Svanar och änder på Ume älv
Politik, ondska och existens utmanar humanister, kristna och andra. Lika viktigt som att sjunga med änglarna är det att sjunga mot djävlar. Eller demoniserar sådant tal? Under fastan stämmer vi ändå in i Litanian.