9/4 2024 av Sten Högberg
I lördagens kulturdel av DN (6/4) skriver Andreas Nordlander, docenten och lektorn i religionsvetenskap på Göteborgs Universitet, en intressant recension av den amerikanska författarinnan Marilynne Robinsons bok ”Reading Genesis”. Hon tycks ingå i en trend av nyläsning av bibelns texter. Jag kände instinktivt igen mig i hennes sätt att läsa texten litterärt.
Som kristen har jag som barn växt upp med bibelberättelserna presenterade som sanna historiska berättelser, i söndagsskolan och i bibeln som tecknad serie. Som ung har jag konfronterats med uppfattningarna att bibeln är skriven av Gud och därför absolut sann. För Gud ljuger ju aldrig – det är ju synd! Men hur skriver då Gud – har Gud skrivdon där uppe i himlen och dikterar för någon gubbe på jorden som kanske sitter i trans och har ingen aning om varför han skriver just detta och på just detta sätt? Någon annan har uppfattningen att Gud sitter inuti någon och styr hans penna eller hans tankar så att han tror att det är han själv som skriver. Men oavsett så har bibeln sin auktoritet i att det är Guds Ord. Så kan vi som unga blanda abstrakt och konkret lite hur som helst för att greppa det som inte kan förklaras. En del menar att man ska tro på det man inte förstår. Lyfta på hatten och gå vidare som Luther lär ha sagt.
Dessa teologiska spetsfundigheter tycks syfta till att förklara Guds Ords auktoritet genom att koppla ihop det med den magi som det skrivna ordet och läsbara texten har burit med sig i mer än 5000 år. Det är ett förhållande som jag menar har flödat ut i de sista 2500 årens bokstavstro och medföljande fundamentalism fram till idag, framför allt inspirerat av den grekiska antikens filosofi, logik och spirande vetenskapstänkande och den påföljande romerska juridikens vurm för exakta definitioner i text.
För den som läser bibelns Nya Testamentet litterärt mer än magiskt framgår det tydligt att Jesus undervisning kolliderar med en bokstavstrogen flygel av fariséernas judiska parti, inspirerade av Rabbi Shamai, medan Jesus själv kanske mer otydligt låg närmare en meningstroende flygel inspirerad av Rabbi Hillel vid tiden för vår tideräknings början. Jesus och de första kristna tycks försöka återupprätta en mer ursprunglig israelisk tro som lever kvar bland den icke akademiskt utbildade bondebefolkningen i form av judisk berättartradition kring matbordet. Det är en berättartradition som levde vid sidan om de religiösa festtraditionerna och de religiösa partiernas juridiska och teologiska dispyter präglade av persisk och grekisk filosofi. Jesus tycks ha fångat upp meningsinnehållet i profeternas kritik av historiens kungamakter och i historierna om Guds förbund med Noa att aldrig mer föröda mänskligheten och alla levande varelser. Han tycks även ha fångat upp historierna om Guds förbund med Abraham att leva rättfärdigt och barmhärtigt och låta Gud ta hand om förbannelserna över Abrahams fiender, på sitt sätt, för att inte Abraham själv skulle förstöra alla de fredliga relationer till kungar och främmande folk i det land han levde som invandrare. Det handlar om de berättelser som förvaltats muntligt av leviterna från Levi stam, som var utspridda i alla Israels stammar tills bara Juda stam med sina leviter fanns kvar som stamorganisation, vid inledningen av 600-talet f. Kr. Troligen var den utökad med leviter och andra högreståndspersoner från Nordrikets stamförbund Israel som lyckades fly till Jerusalem, när det Assyriska imperiets härar utraderade huvudstaden Samaria och deporterade och förskingrade alla Nordrikets stadsbefolkningar men troligen lämnade icke stridande bönder kvar att odla jorden. Det är dessa bönder som troligen fortsatte berätta förfädernas historier runt matbordet och fira pesach till minne av uttåget ur Egypten utan några tempeltraditioner som syntes utåt.
Den stora metamorfosen – förvandlingen av judisk trostolkning – skedde efter deportationen till Babylon då Jerusalem tempel rivits och staden ansågs vara en ruinstad av de deporterade. Men eftersom den judiska eliten där de högt utbildade leviterna ingick var samlad i huvudstaden för att förgylla Babylons kulturella dynamik, skapades en god mylla för en kulturell kamp mot assimilation av de nya generationer av judar som föddes i staden. Här började troligen kodifieringen eller nedskrivningen av alla berättartraditioner och lagar som hade bevarats i leviternas välutvecklade minnesbank som rytmiska inre sånger och även i deras mentala stickordsarkiv som kunde binda samman likartade teman. I den kulturella kampen att hålla kvar de unga generationerna i den judiska identiteten skrevs skapelseberättelsen om de sju dagarna som berättade om en Gud som älskade sin skapelse, som älskade allt levande som kunde växa och föröka sig och som älskade människan och satte henne som förvaltare av livets. Just dessa begrepp är kärnan i den etik som bygger tillitsfull samverkan mellan människor och allt levande, det vi vanligtvis kallar kärlek.
I detta verk hittade troligen Jesus den mening som lade grunden för hans självbild och uppdrag, vars yttersta konsekvens var att bli avrättad som samhällsomstörtare, men därmed evig bärare och utsändare av den etik och gudsrelation som är fredsbyggande med allt levande och alla relationer med universums krafter.
Just det vi behöver i vårt klimatnödläge.