13/4 2024 av Helene Egnell
Jag har funderat över uttrycket ”utsatta områden” som jag tycker är litet märkligt. Vem har satt ut dem? Eller vad är de utsatta för, av vem? En sorts passivkonstruktion som döljer mer än den uppenbarar. Borde vi inte säga eftersatta områden, för det är väl vad det handlar om? Eftersatt underhåll i husen, minskad samhällelig service osv.
Eller varför inte insatta områden? För jag tror att de som bor i dessa områden är insatta i hur samhället fungerar på ett helt annat sätt än en medelklassig svenne i innerstan som undertecknad. Och det som jag redan nu vågar säga är årets läsning för mig, har bekräftat min tanke: Faysa Idles ”Ett ord för blod”.
Faysa skriver om sin uppväxt i Tensta, i en familj med somaliskt ursprung, där en av bröderna är gängkriminell, en jurist och en läkarstuderande. Redan där ser vi att den svartvita mediebilden krackelerar. Hon skriver om en värld som vi alla läser om i tidningarna, men på ett sätt som för oss bortom rubrikerna.
Det är en tuff värld, med allt det som vi läst om: våld, hedersnormer, uppfostringsresor till muslimska länder, klaner, en pappa som drar, en mamma som försörjer familjen. Men den ser annorlunda ut inifrån. Det blir begripligt att en flicka kan älska sin bror trots att han är gängkriminell och utsätter henne för hedersförtryck. Vi förstår att visitationszoner egentligen inte gör någon skillnad eftersom polisen ändå redan visiterar vem de vill – och att det var en bidragande orsak till det kaos med bilbränder och stenkastning mot polisbilar som bröt ut i Järva för ett antal år sedan.
Vi ifrågasätter om det hade hjälpt Faysas familj att bli vräkt, istället för att bara utsättas för (uppenbart välmotiverade) polisrazzior i lägenheten med jämna mellanrum. Vi förstår något av hur det känns när våldet drabbar ens barndomsvänner och syskon, inte en anonym person ”med koppling till den gängkriminella miljön”, hur det känns att åka till sjukhuset där ens storebror ligger efter en skjutning, då ens lillebror blir haffad av polisen utan förklaring så fort han stiger ur bilen.
Som sagt, det är en tuff värld, men Faysa är tuff tillbaka. I denna tuffa värld finns det vänskap, det finns kärlek, det finns bus och glädje. Och det finns samhällsinsatser som faktiskt fungerar. En är ”Ortens bästa poet”, tävlingen som arrangerades av Förenade Förorter, och som Faysa Idle vann, vilket stärkte henne i att hitta en egen identitet som författare. En annan är psykvården, som tog sig an Faysa när hon till slut insåg att hon måste söka hjälp. Där fick hon hjälp att inse att hon levt i ett medberoende till sin kriminelle bror.
Tänk om vi kunde lära oss att se på den gängkriminella miljön ur den synvinkeln, som ett medberoende, istället för att förfasa oss över familjer som inte anger söner och bröder. Det hjälper oss att se dem som människor, inte monster.
Jag kan bara säga: läs boken! Ett tips är också att lyssna till Faysa Idle i Söndagsintervjun https://sverigesradio.se/avsnitt/faysa-idle-tenstapoeten-som-brot-tystnaden eller Lundströms bokradio https://sverigesradio.se/avsnitt/faysa-idle-jag-skriver-for-att-se-vem-jag-ar-bortom-gangmorden
Vi har mycket att lära oss av dem som lever i insatta områden, det är en sak som är säker.