29/4 2024 av Anders Kristoffersson
Hösten 1972 hade jag en artikel, Mot praktiken, i Kristna studentrörelsens tidskrift Kristet Forum. Temat var kyrkornas bidrag till människors sociala och politiska frigörelse. Aftonbladets ironiska Innerspalten kommenterade: ”Den artikeln ger de upplysningar som behövs åt den som förvånar sig över den kristna radikalismens snabba nedgång och förfall.”
Nu berättas att KRISS förmodligen läggs ned. Sorgligt och nostalgiskt för den som för 55 år sedan drogs in i rörelsen; lokalt i Örebro, riksstyrelse, politiskt utskott, Kristet Forum och i det seniora, då också nyfusionerade, Förbundet för Kristen Humanism och Samhällssyn (dagens Förbundet Kristen humanism). Många möten blev det.
Hur ska då sorgen förstås? Här är mina teser runt en rörelse som stod för kritisk solidaritet med kyrkorna utifrån en radikal samhällssyn. Vad har hänt på 50 år?
Åren runt 1970 präglades den svenska offentligheten av Vietnamkriget och gruvstrejken i malmfälten. 1965 års låginkomstutredning avslöjade okända klyftor. Antalet studenter ökade och klassamhället synades vid övergången från fåtals- till massuniversitet. Stat (och kapital) ville ersätta fria ämnesval med linjeval utifrån arbetsmarknadens behov.
Från kristen horisont minns jag som frikyrklig missionsförbundare oenighet mellan folkpartister (de många) och socialdemokrater (de få) om Vietnamkrig och Israel-Palestina. År 1968 var det världskyrkomöte i Uppsala, och året därefter frikyrkomöte i Örebro, två centrala händelser för 40-talister med kristna rottrådar.
Samhället präglade det nybildade KRISS. Hos några förblev solidariteten med kyrkorna stark, hos andra förenades den med kritik. Vissa såg kyrkorna som otillräckliga inför den befrielse som evangeliet sades förkunna. För dem gick livet vidare i helt sekulära spår.
För mig följde ett kvartsekel av dämpat intresse för tro och kyrklig organisation. Jag har därför svårt att tolka det som hänt med KRISS. Andra som vet mer får bidra. En första fråga ”utifrån” blir: Försvagades rörelsen därför att kyrkorna blev mer progressiva? Kanske ett exempel på social indefiniering där kritiker ges plats och kritiken dämpas.
För en konservativ kritiker av (Svenska) kyrkan som Johan Sundeen (68-kyrkan (2017)) är svaret självklart; 68-generationen och gamla KRISS-are tog över. Detta är ogrundat tal (se mitt inlägg https://www.kyrkanstidning.se/debatt/sundeens-68-kyrkan-handlar-inte-om-makten-over-svenska-kyrkan) då Sundeen, också enligt honom själv, enbart analyserar idéerna hos vissa personer med viss koppling till 1970-talets KRISS. Den samhällsvetenskapliga maktanalysen återstår att göra.
Arbetet med rättvisan i vid mening har ökat. I det sekulära politiska landskapet har kyrkan blivit progressiv. Men utvecklingen av levd teologi handlar mindre om Marx och mer om inverkan från psykologi och terapi. Med mer av subjektiv relation än av objektiv försoning. Det förändrade samhället har ställt kyrkan inför en ny mentalitet.
Ekonomiska klyftor drogs ihop under 1970- och 1980-talen men vidgades åter. Hoppet om gemensamma ordningar, som kulminerade i tanken om löntagarfonder, dog och ersattes av tron på individuella lösningar. Margaret Thatchers ord: ”There is no such thing as society. There are individual men and women and there are families” illustrerar (se https://www.kristenhumanism.org/2022/04/22/samhallet-finns-det-kan-vi-veta-nagot-om-det-och-hur-formar-det-oss).
Individualisering som ideologi har gröpt ur stödet för gemenskaper i civilsamhället. Som process har den ideologin en lång historia. En rottråd finns hos Freud med koppling till hegelianen Ludwig Feuerbach (”läran om gud är en lära om människan”) som i sin tur föregicks av teologen Friedrich Schleiermacher och dennes svar på utmaningen från Kant. Individens erfarenhet (av det oändliga) blev central för teologin.
Subjektivism och sekularisering tunnade ut gemenskaper. Samhällets problem blev individernas problem. Myndiga men ensamma individer. Detta förstärktes från 1970-talet och framåt och speglades i kyrka och skola.
En inre sekularisering, där marknadsspråk konkurrerar med trons språk, liv och rit, växte fram samtidigt som människors förförståelse av kristen tro sjönk. God ekonomi (Svenska kyrkan) minskade behovet av ideella. Församlingsbor blev kunder. Att vända dessa processer är del av en ny kritisk solidaritet. Medan kritiken för 50 år sedan handlade om kyrkan och politiken rör den nu kyrkans inre liv. Tiderna ändras.
För unga ersattes en i det yttre skiktad skola, med smala gymnasier och ännu smalare högskolor, av bredare utbildningar med sina inre skiktningar. Detta gav nya villkor för kristna gymnasisters och studenters självorganisering. Det blev tunnare.
Credo (tidigare SESG) verkar finnas kvar på högskolorna. Nog borde det finnas alternativ. Som stärker människors livsmod och ger kraft att handla i tider av krig och klimatkris. På högskolan och i kyrkorna.
Alternativ med rötter i en teologi där bekännelse, erfarenhet och språklig gemenskap förenas med radikal samhällssyn i en salig blandning. Nicea och Marx. Men kan en sådan vänsterortodoxi växa i den svenska postsekulära myllan? Bara en nostalgi?