av Bo Nylund

Den medeltida kosmologin
Förflyttar vi oss med tanken några hundra år tillbaka i tiden, hamnar vi i en västerländsk kultur som i grundläggande avseenden skiljer sig från vår egen. Vi måste uppbjuda mycket inlevelseförmåga och fantasi för att i någon mån kunna begripa den. Jag talar om medeltidens värld, en värld som började upplösas först ett stycke in på 1600-talet.

Vill man sammanfatta dess karaktär med ett enda ord kan vi kalla den teocentrisk. Människan mötte Guds tecken vart än hon riktade blicken. Han härskade över världsalltet. I allt vad människorna sysslade med gällde det att ge Gud allena äran. Att beröva Gud den ära som tillkom honom var en ohygglig sak.

Gud i naturen
Världsbilden rymde mycket som senare tiders människor ofta upplevt som charmigt och ingett många medeltidssvärmare känslan av denna epok som ett förlorat paradis. Naturen uppfattades som ett system av tecken med vilka Gud undervisade människorna. Klöverblommans tre blad vittnade om den trefalt store Guden. Pelikanen som troddes livnära sina ungar med det egna blodet, var en erinran om Kristi offergärning. Myrornas och binas flit, fårets mildhet, lejonets mod – alla dessa djurs dygder var en etisk undervisning inpräntad av Herren själv i naturens ordning. Ännu i sent 1600-tal skrev den svenske kyrkomannen Haquin Spegel en gripande – om än något fyrkantig – poesi om de otaliga exempel på den nåd som Gud visat genom att göra havets vatten salt.
Medicinska recept utfärdade av Skaparen låg också i rikt mått utströdda i naturen. Ett exempel: Blåsippans blad liknar den mänskliga levern. Ge akt på denna likhet! Skaparen säger att här finns bot för lever som krånglar. Naturuppfattningen var sakramental.
När man om natten såg upp på himlen var det inte en öde och livlös rymd man blickade mot. Med stort skarpsinne och skickliga matematiska beräkningar hade de lärde alltsedan antiken klarat ut att åtminstone åtta himlar varje dygn vrider sig kring det vilande jordklotet. Rummen mellan de himmelska sfärerna troddes befolkade av eteriska väsen, änglar av olika dignitet, som alla på sina skilda sätt tjänade den högste och lovsjöng hans ära. Utanför den åttonde himlen fanns – enligt en vanlig uppfattning – det himmelska riket där Gud själv höll hov tillsammans med änglar, helgon och saliga.

Gudomliga straffsatser
Men många inslag i den dåtida kosmologin ter sig i vårt perspektiv mörka och hårda. Naturkatastrofer och epidemier var syndastraff. Människor hukade under den alltid rättmätiga gudomliga vreden. Gud själv var målsägare i åtskilliga brottmål. Ve det land vars domare inte utmätte grymma kroppsstraff och döden för dem som hemfallit åt trolldom, dubbelt hor, tidelag eller annan styggelse som enligt Mose lag stod under Guds särskilda bevakning. Mildhet i sådana fall kränkte Guds ära och kunde leda till att hela folket drabbades av vredesdomen. Straffrätten med de förfärliga straffsatser man tänkt ut för att avliva brottslingar är fruktansvärd läsning. Och mycket av allt detta fanns i många europeiska länder kvar ännu långt in på 1700-talet.

Ett nytt paradigm
Denna teocentriska kosmologi krackelerade. Det började på allvar under 1600-talets första hälft. En tidig härold för en radikal annorlunda världsuppfattning var engelsmannen Francis Bacon (1561-1626). Naturen har för honom ingen sakramental innebörd. Den är religiöst och moraliskt helt neutral eller stum. Den är ett problem för oss människor eftersom den är tung, hårdarbetad och dessutom ofta hotfull och farlig. Mänskligheten skall frigöra sig själv genom att betvinga denna natur med hjälp av sin vetenskapliga och tekniska intelligens. Bacon förutsåg en lysande teknisk utveckling, baserad på människans eget förnuft. Vi kommer – tänkte han sig – att så småningom kunna resa i luftmaskiner och likt gudarna se på vår jord uppifrån. Naturvetenskapen kommer att ersätta vidskepliga föreställningar och en ny tidsålder därmed inträda – ett tusenårsrike skapat av människan själv.

”Det moderna projektet” hade tagit sin början. Bacon blev på många sätt sannspådd i sina framtidsvisioner. De följande århundradena skulle se en rad filosofer, vetenskapsmän och – från 1800-talet – politiska rörelser som alla föreställde sig en tid då människan tack vare sitt etiska och vetenskapliga förnuft (som gärna föreställdes vara två sidor av alldeles samma sak) befriat sig från både naturens och de religösa dogmernas bojor. 1700-talet – upplysningstiden – ledde till ett omfattande genombrott för denna människans myndighetsförklaring av sig själv.

Det Högsta Väsendet
De flesta av upplysningstidens tänkare ville ingalunda avskaffa Gud. Däremot ville man gärna tilldela Gud en roll som något påminner om de konstitutionella monarkernas. Liksom kungarna nu borde vara bundna av grundlagar som stiftats av ett upplyst folk, ville man ha en Gud som håller sig strikt inom naturlagarnas gränser. Han fick inte ställa till med mirakler som trotsar världens (av honom själv instiftade) lagbundenhet. Bibelns underberättelser började betraktas som sagor och många av dessa sagor är närmast förolämpningar av det Högsta Väsendet. Eller: Gud är den som gett oss det förnuft med vilket vi kan utforska hans fantastiska skapelse och gå till rätta med de barbariska trosförställningar som gångna tiders primitiva profeter och präster skrämt människorna från vettet med.
Människan hade blivit alltings mått. Det goda är det som vi efter en förnuftig kalkyl finner vara nyttigt för människan. Tänkare med detta grundkoncept började anta beteckningen humanister. Ibland presenterade de sig som ”fritänkare”. Självklart uppfattades denna omvälvning i tänkandet som mycket problematisk eller direkt hotfull av kyrkan. Lika begripligt är att många humanister snart började dra ateistiska slutsatser av sin grundsyn. Humanism och kristendom blev i 1800-talets språkbruk konträra storheter. De som presenterade sig som humanister markerade därigenom att de ställt sig utanför den kristna kyrkans sfär.

Den romantiskt-konservativa reaktionen
”Det moderna projektet” och upplysningstidens idéer rönte ett bakslag i Europa efter 1815. I den politiska reaktion som följde på Napoleonskrigens slut och som dominerade fram till seklets mitt, framträdde idéströmmar som energiskt motsatte sig den mänskliga hybris som en från Gud frikopplad humanism ansågs innebära. Att ersätta den heliga Treenigheten med en immanent trefald – Frihet, Jämlikhet och Broderskap – var förmätet intill övermått. Konservativa filosofer, ofta hemmahörande i den romantiska sfären bröt staven över begrepp sådana som mänskliga rättigheter och jämlikhet mellan alla individer. Sådana uttryck uppfattades som uttryck för en syn på mänskligheten som summan av separata individer, en syn som de konservativa kritikerna fann abstrakt, blodfattig och historielös.

I stället upphöjdes nu gärna – i Friedrich Hegels anda – den monarkiskt styrda staten till den högsta manifestationen av mänsklig kultur. Andra eleverade nationen eller folket till det centrala i sina samhällsfilosofiska betraktelser. Människor av samma ”blod” hörde samman i en överindividuell och organisk enhet. Denna tanke ställdes mot den universalistiska människosyn som hävdats av upplysningen (alla människor varandras jämlikar oavsett nationalitet, ras eller religion). Och folken är olika. Deras historiska uppgifter är inte desamma. Ödet eller Gud har utstakat skilda vägar för dem. Ja, vissa folk kanske har högre dignitet än andra genom att vara av särskilt ädel stam. Reaktionen mot det moderna projektet tog sig också gärna uttryck i aversion mot industrialismen och i en längtan tillbaka till äldre tiders agrarsamhälle.
Både 1800-talet och 1900-talet har i hög grad präglats av de två idéströmmar som här tecknats schematiskt, det moderna projektet och den romantiskt-konservativa strömningen. Båda har uppträtt i en stor mängd olika versioner. De har korsbefruktat varandra – ofta på paradoxala sätt – och gett upphov till både intressanta hybrider och destruktiva monster. Den teknikdyrkan i kombination med primitiv blodsmystik som var de båda brännpunkterna i den nazistiska ellipsen är ett exemepl på det senare. Ett annat är det stalinistiska försöket att kombinera en ganska vanställd version av 1789 års idéer med ett ”monarkiskt” skräckvälde av ohyggligaste slag.

Kristen humanism
Vårt förbund, KHS, står i en tradition av kristen humanism. Termen säger att man vill bejaka viktiga element i det moderna projektet men samtidigt bevara trohet mot det kristna arvet. Den uttrycker också ett försök att med två ord sammanfatta närbesläktade idérörelser inom västerländsk kristenhet under de senaste 200 åren.

Kristna humanister anknöt tidigt till upplysningstidens demokratiska ansats. De bejakade medborgarskapstanken och republikanismen i den meningen att samhället är fria medborgares gemensamma angelägenhet, deras ”res publica”.

Forskning och etik
Genomgående uttrycker de respekt för den fria forskningen och avvisar i princip religiös censur. Man vill ogärna bygga protektionistiska murar kring den kristna tron. Man menar nämligen att tron tål mötet med en naturvetenskap som beskriver världen i helt andra termer än Bibelns. Man bör likaså vara öppen för en vetenskaplig utforskning av de bibliska skrifterna som historiska dokument. En sådan forskning kan inte – menar man – hota Kristusgestaltens suveränitet och kraft att påverka den inre männskan till kärlek och tro.
Särskilt viktigt har det varit att framhäva den historiska förbindelsen mellan det kristna trosarvet och upplysningens etiska program. Humanismen har – anser man – till mycket stor del kristna rötter och förtvinar eller urartar om den skiljer sig från denna del av sitt eget rotsystem. Man hävdar, att mycket av upplysningens värdefulla tankar finns redan givna i det kristna evangeliet. Den universalistiska människosynen är minst lika uttrycksfullt gestaltad av Jesus som av upplysningsfilosoferna.

Kristen humanism i Sverige
Vi kan se hur en lång rad av kristna humanister framträder i vårt svenska 1800-tal: Erik Gustaf Geijer, Fredrika Bremer, Viktor Rydberg, Pontus Wikner och flera andra. Under 1900-talet fortsätter traditionen genom sådana som Natanael Beskow, Nathan Söderblom, Torsten Bohlin och Alf Ahlberg för att nu bara nämna några få. Det finns fler av samma dignitet. De har bidragit till att humanismen i vår kultur inte uppfattas som något icke-kristet så som fallet är i andra delar av det västerländska kulturområdet, till exempel det franska.
Under 1900-talet framträdde på grundval av den svenska traditionen dels Förbundet för kristet samhällsliv (1918) och Förbundet för kristen humanism (1937). Den ideologiska positionen hos båda dessa organisationer gjorde dem skickade att bilda motvikt mot 30-talets och det tidiga 40-talets totalitära och antidemokratiska idéströmmar, som faktiskt hade en ej obetydlig ingång i universitetsvärlden och kyrkan under dessa år av häftig reaktion mot allt slags humanism. (Dessa båda grupper förenades 1972 till det nuvarande förbundet, KHS.)

Väckelse och frikyrklighet
Intressant är det flankstöd som den kristna humanismen med tiden fick från väckelserörelserna och frikyrkligheten. I dessa rörelser bevarades visserligen länge en mycket bibeltrogen och konservativ teologi liksom stora brottstycken av den gamla teocentriska kultur som vi redan berört i denna artikel. Å andra sidan förutsatte den frikyrkliga församlingsbildningen den enskilda personens myndighet och frihet. De frikyrkliga samfunden blev vanligen ”republikanska” i sin konstitution. Också de levde av de förutsättningar som kulturrevolutionen på 1700-talet skapat.
Många var ju också medvetna om detta. Den mycket kristocentriska förkunnelse som kännetecknade en stor del av väckelserörelsen, ledde också till att Bibelns besvärliga partier, det vill säga de som var svåra eller omöjliga att förena med en ny tids verklighetsuppfattning, inte behövde irritera den troende alltför mycket. Här bereds också en fri plats för tänkandet. Hade den troende Kristus, hade han också det enda nödvändiga. Utifrån denna position behövde man inte oroas alltför mycket av vetenskaper som omilt härjade i särskilt det gammaltestamentliga materialet eller beskrev naturens ordning som en arternas grymma kamp för överlevnad. Kanske hade forskarna rätt i mycket av det de presenterade. Med en kristocentrisk referenspunkt fanns en trygg plats mitt i stormen, så trygg att somliga också vågade sig på att själva gå in i ett intellektuellt arbete med vetenskapliga metoder och analysinstrument.

Upplysningens gränser
Den kristna humanismen har emellertid också dragit tydliga gränslinjer mot den ”gudlösa” humanismen, särskilt mot den senares optimistiska människosyn. Man ville inte härleda den kristna humanismen ur människans egen förnuftsnatur på det sätt som i så hög grad kännetecknade upplysningstänkandet. Människans framsteg under sin historia är således enligt kristna humanister icke någon grund för att sätta hennes släkte på någon mycket hög piedestal.
Upplysningstidens vanliga föreställning att männskans tekniska och vetenskapliga förnuft alltid samspelar med hennes etiska förstånd ifrågasattes. Vetenskaplig och etisk intelligens är inte två sidor av samma mynt, så som den västerländska människan gärna velat föreställa sig. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, liksom det ekonomiska framåtskridandet, gör inte i sig människan godare. Utveckling i den teknisk-ekonomiska meningen kan tjäna framväxten av ett mänskligt anständigt samhälle men gör det inte alls med något slags inre automatik eller nödvändighet. Utveckling i denna mening är således inte en tillräcklig förutsättning för en bättre värld. Borgerligt tänkande kristna humanister i vår egen tid kan till exempel hävda att ekonomisk utveckling är en nödvändig förutsättning för mänskligt framåtskridande men omöjligen hävda att den i sig är tillräcklig.
Kristen humanism är religiöst grundad. Man kan formulera denna grund på olika sätt. Ett är att hänvisa till Bibelns skapelseberättelse enligt vilken människan fått ett särskilt ansvar på jorden som Guds medskapare och som förvaltare av den värld som blev henne given. Här är det således ansvarstanken som fokuseras.

Människans storhet
Men människans storhet kan förstås djupare än så. Många kristna humanister håller fast vid det mysterium som kyrkan alltid begrundat under julen. Gud blev människa i Kristus. Gud har på ett oskiljaktigt sätt förenat sig med vårt släkte i en evig solidaritet. Jesus Kristus är ju alltjämt människa enligt kyrkans credo. Trots den eländiga historia vårt släkte ställt till med under varje epok av sin historia, har det gudomliga integrerat sig med det mänskliga i Jesus Kristus. Denna gudomliga inkarnation är på inget sätt något som kan deduceras ur människans förnuft. Det är ett mysterium, något uppenbarat, en ”epifania”.
Men kristen humanism kan inte upphöja människan genom att skilja ut henne från den övriga skapelsen och nedvärdera denna. Respekten för hederlig vetenskap utesluter en sådan mänsklig exklusivitet. Vi vet i dag att människan med blodsband är förenad med allt annat liv på jorden. Vi vet att kvadrillioner eller kvintillioner trådar förbinder henne med det stora kosmos som gnistrar i nattens mörker. Som fysiska varelser är vi av skaparmakten återanvänt stjärnslagg. Hela jorden är en ansamling av sådant stoff.
Den medeltida tron att Gud tecknar sina hemlighetsfulla tecken både i markens örter och i natthimlens ljusbloss var kanske inte så galen, trots allt. Deras tro att vi alla ingår i ett stort gudomligt sammanhang förenar oss med dem på ett plan där olika världsbilder inte alls behöver göra oss till främlingar för varandra.