Nathan Söderbloms religionsteologi

av Jan Hjärpe

Personliga länkar

Pojkens fascination
Redan som skolgrabb kom jag att fascineras av Nathan Söderbloms gestalt. Man får väl anta att det var den ovanliga karriären som väckte nyfikenheten först: skolljus från Hälsingland, studentkårsordförande i Uppsala, den kättarförklarade unge teologen, legationspastorn i Paris som disputerade vid Sorbonne på forskning om gammaliransk religion, omstridd professor i Uppsala och Leipzig, överraskande utnämnd till ärkebiskop, anordnare av det gigantiska ekumeniska mötet i Stockholm 1925, kulturpersonlighet, stol 16 i Svenska Akademien, fredspristagare. Av kollegerna misstänkt för sina vänstersympatier, hastigt avliden 1931. Mannen med det enorma internationella kontaktnätet. Den udda personligheten.

På Fredsgatan 4 i Stockholm finner man gamla Sundsvallsbankens portal – huset hör numera till utrikesdepartementet. Portalen pryds av ett överstycke hugget av den då unge skulptören Christian Eriksson i Paris. Det består av två nakna figurer, en kvinna (med Christian Erikssons hustru som förlaga) och en man, som bär dåvarande legationspredikanten Nathan Söderbloms drag. Söderbloms hustru, Anna Forsell, hävdade energiskt att det bara var ansiktet som han satt modell för, inte kroppen. – Söderblom stod konstnärs- och författarkretsarna nära, och hans konst- och musikintresse har faktiskt samband med hans syn på religion och syn på uppenbarelse. Jag återkommer till det snart.

Min fascination i tonåren för Söderblom ledde till att jag lånade hem hans bok med Luther-studier, Humor och melankoli. Jag tror att den läsningen öppnade mina ögon för att religion har med personer att göra, levande människor, inte teologier och metafysiska system. Det gällde människors upplevelser av ”den levande guden”, inte filosofins bleka och blodlösa primus motor. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, guden som man brottas med, är inte detsamma som Aristoteles’ gud. Söderblom var den som introducerade religionspsykologin i Sverige. Och om vi inte intresserar oss just för hur arten människa fungerar, så lär väl allt studium och all forskning (inte bara av religion) bli skäligen meningslös.

Tor Andræ
Nu har jag andra personliga länkar till intresset för Söderblom. Mitt intresse för islamstudier väcktes genom Tor Andræs böcker. Tor Andræ kom att inneha den professur som Söderblom haft i Uppsala och efterträdde honom på stol 16 i Svenska Akademien. Andræs efterträdare på professuren var min lärare Geo Widengren. Det finns lustigt nog en länk till. Nathan Söderblom ville ha Torgny Segerstedt (d.ä.) som sin docent i religionshistoria i Uppsala. Men hans kolleger vid Uppsala teologiska fakultet underkände – av konfessionella skäl, avhandlingen var inte ”teologisk” – Segerstedt, varpå han i stället fick en i hast inrättad docenttjänst vid fakulteten i Lund. Jag kom att bli den näst siste innehavaren av den tjänsten. (Numera är som bekant systemet med docenttjänster avskaffat.)

Söderbloms religionssyn

Nu till Söderbloms tankevärld, hans syn på religion. Det finns en svårighet här. Söderblom använde så mycket som möjligt av det traditionella kristna svenska språkbruket, de välbekanta och för åhörarna kära vändningarna från bibel, psalmbok och väckelserörelsernas sångskatt. Det gör att man lätt kan uppfatta honom som mer konventionell-konfessionell kristen än han faktiskt var. Han använder det gamla språkbruket, men i en ny kontext, orden får andra innebörder. Han sågs som kättare av de renläriga, och det förblev han. Han står inte för ”klassisk kristendom” med dess metafysik och kosmologiska mytologi, även om han använder dess ord. Men det är fråga om en väl genomtänkt religionsteori, tidigt utvecklad, om än formuleringarna av den ändras över tid.

Gifford lectures
Men brukar säga, med viss rätt, att hans religionssyn sammanfattas i hans Gifford lectures, ”Basal forms of personal religion”. De utgavs efter hans död som Den levande Guden. Nu är denna hans teologiska summa inte hel. Han dog innan den andra serien föreläsningar kommit till stånd, men då vi vet planen för dem kan vi ändå supplera ganska väl innehållet med hjälp av hans tidigare produktion. Den del som aldrig kom till stånd skulle utmynnat i ett kapitel XX, som skulle behandlat ”De två huvudtyperna av högre personlig religion. Övningsmystik och uppenbarelse, Gudomlig aktivitet och mänsklig övning, Bönens väsen. Den levande Guden”.

Religioner och religiös erfarenhet
Söderblom gör religionstypologier. Det finns olika former av religion. Men de olika typerna är inte identiska med specifika religioner (även om en viss typ kan vara dominerande i en). Han gör överhuvud ingen skarp åtskillnad mellan religionerna. Han ser religiositetens fenomen som en allmänmänskligt företeelse, och likaså uppenbarelsen. Följden är att för Söderblom är materialet för den teologiska reflektionen inte en specifik religions eller konfessions skrifter och tradition utan alla religioner, den mänskliga erfarenheten av religiositet. Han är religionsteolog. Nyckeln till att förstå religionens fenomen är personligheten. Den individuella människans religiösa erfarenhet är teologins grundmateria.

Det är alltså ingen tillfällighet att Söderblom introducerade det religionspsykologiska studiet i Sverige. Det var också han som drev fram publiceringen att serien ”Främmande religionsurkunder”, dvs. svenska översättningar av ett stort urval av världsreligionernas texter såväl från utdöda som levande religioner. Det var viktigt att de teologie studerande (och den bildade allmänheten) hade tillgång till det materialet. De som hade en annan teologisk syn kallade Söderblom för ”professor i hedendom”. Ja, men poängen är att han inte alls betraktade utomkristna religioner som ”hedendom”. Också där vara det fråga om autentisk religiositet och om uppenbarelse. Det får som konsekvens att han hela tiden ställer även den ”primitiva” religionens fenomen som paralleller till den vanliga, svenska, kristna upplevelsesfären: rörelsen, omvändelsen, den djupa andakten osv. (jfr. LG 33).

1901 års installationsföreläsning
Vi finner detta uttryckt redan i hans uppmärksammade installationsföreläsning från 1901. Så här sa han till de unga teologistudenterna:

”Människohjärtat skall i religionens historia förråda eder sin innersta hemlighet: längtan efter Gud; även i dunkla tider, i okunnighetens och syndens mörker skall denna längtan lysa emot eder såsom en helig eld, i vars ljus I skolen ana eller förstå mycket som var eder motsägande eller tillyckt. I vildarnas vidskepliga riter och förvirrade andetro, för vilka okunnigheten endast har förakt, skolen I ana känslan av det oändliga. I den kristna kyrkans för samtidens begreppsvärld mest främmande läroformuleringar, för vilka okunnigheten endast har förkastelse, skolen I igenkänna tröstliga frälsningssanningar.” (TS IV 62; EÅ 24/9)

Denna hans installationsföreläsning var en programförklaring. I den antyds två teser som sedan kommer igen i hela hans verksamma liv som religionshistoriker och teolog, och som vi kan sammanfatta så:

1) Även i de mest primitiva religionsformer finns uttryck för autentisk religiositet och därmed – i Söderbloms tänkande – autentisk gudsuppenbarelse.

2) Teologins och metafysikens traditionella läror, lärosystem, uttryck och resonemang måste översättas eller tolkas till språk och uttryck som är begripliga för den nutida människan. Det som ter sig som mytologi, kosmiska myter, filosofisk-teologiska kategoriseringar som för länge sedan blivit obsoleta är uttryck för genuina religiösa upplevelser hos levande människor. Vi måste lära oss deras språk, och så översätta och uppskatta det personliga och profetiska som finns bakom det fäderneärvda och nu stelnade mytiska eller teologiska språket.

Vetenskaplig forskningsetik

Söderblom satte vetenskaplighet högt, vetenskap som livsform och som etik. Också religionen och det teologiska tänkandet måste lyda under den etiken, som han beskrev på följande sätt:

”Det ligger en sträng etisk tukt och självuppfostran i vetenskapens metod, Forskningen lär oss lydnad. Ty saken är allt. Tycken och önskningar hava ingenting att säga. Det blir kanske nödvändigt att avstå från älsklingsmeningar och rubba sådant, som haft väsentlig vikt för övertygelsen.” – ”Tre artiklar i forskningens etik äro: ovärldslighet, självtukt, ödmjukhet.” (EÅ 14/10, TL 116, TS IV 79)

Denna Söderbloms syn på vetenskaplig forskning, liksom hans syn på konstnärens och författarens geni, och på profetismen, smälter samman i hans uppfattning om vad uppenbarelse är.

Helighet
Söderblom är författaren till en ofta åberopad artikel, den om ”Holiness”, i uppslagsverket Encyclopedia of Religion and Ethics. Begreppet helighet är hos honom kopplat till idén om människans medfödda religiösa anlag. Det finns hos människan ”ett anlag för det övernaturliga, en inre frändskap med en övermänsklig verklighet, som i årtusendet dimmigt och oklart avspeglar sig i människans sinne, i hennes seger [sic! bör vara ”seder”) och leverne.” (LG 35)

Fromhet
I Den levande Guden finner vi följande:

”Den uppmärksamme religionshistorikern har länge sett, att tabu, sacer, det heliga är religionens grundbegrepp. Jag har plägat formulera den personliga fromhetens väsen i en sats, som är avsedd – – – att äga giltighet genom hela religionshistorien, från dessa små och få australnegrer – – – till Nichiren och Frans [Franciscus], Ramanuja och Al Ghazali, Luther, Pascal och John Bunyan. Min sats lyder: From är den som håller något för heligt. From eller religiös är den människa, för vilken något är heligt.” (LG 35)

Man kan lägga märke till att heligheten här inte ses som något objektivt, utom människan, utan är en subjektiv förmåga hos människan att projicera fromheten till det som ses och upplevs som heligt. Religionen finns i det personliga. ”Vilja vi ha reda på religionens väsen och grundformer, måste vi fråga de enskilda människorna om deras själsliv.” (LG 13)

Religionstypologi

Söderblom formulerar i Den levande Guden en typologi av religiösa fenomen och olika religionsformer. Om en viss typ eller form är dominerande i en viss religiös tradition, så betyder det inte att de andra fenomenen eller formerna saknas där (jfr LG 329f). De hör alla till det övergripande fenomenet religionen (i singularis). Den andliga erfarenheten relateras till olika personligheter, och individens religiösa upplevelse är primär i förhållande till gruppens (LG 11). Han skiljer mellan kulturreligion och stiftad religion – vilket understryker personlighetens roll (jfr. LG 386ff), och han gör en polarisering mellan gudomlig uppenbarelse (i den personliga upplevelsen) och ”övningsreligion” (jfr LG 37ff) i en skala där olika religiösa traditioner kan inordnas. Ett typiskt drag för Söderblom är tanken på de religiösa fenomenens kontinuerliga utveckling. Det innebär då också att det inte finns någon skarp gräns mellan religionerna (LG 31f). Och religionsfenomenen är föränderliga.

Han visar konsekvent på parallellerna, släktskapen över religionsgränserna: grekisk religion – indisk, Gamla testamentets profeter – zoroastrismens Gatha-sånger (LG 329), medan Vedanta och Mosaismen ses som typologiska motsatser (LG 352, jfr. 331ff). Bhaktifromheten och kristendomen står varandra nära (LG172). Kapitlet om Yoga utmynnar i att han pekar på askesråden (”Vaken och bed”) i Lukas- och Matteusevangelierna (LG 76). I kapitlet om Sokrates’ religion skiljer han ut två olika religionstyper: Sokrates’ och Platons såsom olika, och det utmynnar i att de två typerna återfins hos andra: Sokrates tillsammans med Jesus och Kung-fu-tse, Platon tillsammans med Paulus. (LG 324f). Sokrates jämförs också med författaren till Psalm 73 i Psaltaren (LG 311).

Religiöst språk

Viktigt i Söderbloms resonemang är konstaterandet av det religiösa språkets otillräcklighet. I en liten skrift i samband med reformationsjubileet 1917 säger han:

”Också i vår tid överhöljes religionen för mången av obegriplig skolastik, underliga ord, ord, ord. Vad menas? Menas någonting?” (EÅ 11/11)

Och i en annan småskrift (”Gå vi mot religionens förnyelse”, cit. i EÅ 9/10) vill han avvisa såväl den resignerade teologen som bara har en krympande kärna kvar – reduktionen av tron till ett minimum – och ”bokstavsdyrkaren” – biblicisten – med sitt ”spjälstaket av dogmer”. Trons föremål är levande. Nya skott och grenar kommer till på trons levande organism, nya uttryckssätt, nya språkliga klädnader för den religiösa upplevelsen.

Dogmer
Teologins språk, ”spjälstaketet av dogmer” kan vara ett hinder. Det var hans egen ungdoms upplevelse. Teologin, dogmerna väcker tvivel, inte tro. Så här berättar han:

”Tvivlet i själen stärktes av de ofullkomliga formuleringarna, som, när det ohjälpligt ramlade, hotade att dra med sig den smula tro och trygghet som fanns i sinnet.” — ”Av tvivlet och den sedliga ångesten blev ett fängelse. De trånga väggarna stängde utsikten. Anden klappade och ropade, skälvde och sjönk samman i trötthet. — Till det kom som en uppenbarelse genom den korsfästes bild – ropa ej, han står ju alldeles invid dig!” (NSV I 36; EÅ 11/8)

I ett annat sammanhang säger han några ord som idag har en nästan otäck aktualitet:

”Största faran för religionsfrihet och all annan frihet ligger ännu idag i sådana riktningar, som sätta det opersonliga över personligheten och äro färdiga att offra allt, sig själva och mänskligheten för ett system, en institution, en lära.” (SKKS; EÅ 7/11).

Symboler
En nyckeltext finns i hans arbete Uppenbarelsereligion:

”Vi måste vänja oss av med att resonera om tillvarons mysterium och om Gud, ungefär liksom en första gradens ekvation. – – – Vi små jordkryp söka i omfattande symboler gripa de avgörande erfarenheter historien och livet ge oss. Den mänskliga förnumstigheten döljer gärna under prudentlig logisk precision frånvaron av verklig livserfarenhet. – – – [Det blir] ett slags jonglerande med satserna och symbolerna, som tappar bort själva saken för en tom form. Känslan av den underbara och ofattliga rikedom, som ligger bakom alla våra uttryck som det gudomliga, måste hålla medvetandet om uttryckens provisoriska och ofullständiga art levande. Symbolernas duglighet och genomskinlighet betyder icke deras begreppsmässiga fulländning, utan det betyder, att vi aldrig få använda dem – Gud, ande, verklighet, sanning, himmelsk Fader, Guds personlighet, väsen, liv – utan att verkligheten skimrar igenom. Får damm och smuts samla sig på dessa fönster, som våra religiösa uttryck äro – – – så skönja vi icke längre något av den andens värld, som de skulle visa oss, utan endast dem själva, tecknen i stället för saken, fönstret, icke ljuset och bilden som de skulle genomsläppa.” (UR 96; EÅ 5/10)

Inte ”sanna” i absolut mening, men inte meningslösa
Två saker att notera: Söderblom visar på att doktrinerna, dogmerna, de teologiska lärorna, de metafysiska och kosmiska spekulationerna är provisorier. De är inte ”sanna” i någon absolut mening. Lärotvånget, varje anspråk på en potestas magisterii, religionen som objektiverad, skall bekämpas. Men lika envist hävdar Söderblom att doktrinerna, lärosystemen, de fixa religiösa jargongerna, inte är meningslösa. Tvärtom, de utgör ett arv att ta vara på och använda, eftersom de faktiskt (ofta) har varit och är uttryck – om än ofullständiga och metaforiska – för genuin mänsklig religiös erfarenhet. Och det gäller alla religioner (pluralis). De är alla uttryck för religionen (singularis).

Detta betyder ett tvåfrontskrig. Söderblom angreps (och angrips) av dem som hävdar renlärighet och lärodisciplin, den religiösa doktrinens formuleringar som objektivt sanna. Och han angreps och angrips av de icke-troende, av de religionsfientliga, som hävdar att doktrinerna, den religiösa trons uttryck är – objektivt – osanna.

Problemet har att göra med världsbildens obevekliga förändringar:

”… för den, som fått den gamla världsbilden sprängd, ter sig åtskilligt i gängse [teologiskt] lärosätt som mytologi och skolastik, ägnade att fördölja, icke uttrycka Guds vilja och löften.” – – – [Men likafullt:] ”De som gjort största andliga gagnet i världen och djupast påverkat historien, ha icke varit nyhetsmakare, utan de hämtade nya värden ur gamla skattkammare.” (EÅ 12/11, jfr. NSV IV 77)

Tankeverksamheten kan inte gripa verkligheten; också fysikens beskrivningar av verkligheten är metaforer, och som sådana inte absolutheter, utan provisorier, påpekar han (jfr. LG 91 och 380ff).

Jesu kläder
Det klassiska teologiska språkbruket ser Söderblom alltså som en sorts ”hjälpidéer”. Vi kan se det i hans uttryck ”Jesu kläder”. Jesus är, menar Söderblom, en unik personlighet, och olika människor i olika miljöer använder olika beteckningar för sin upplevelse av honom. Han så att säga kläs i ”den judiska messiasdräkten” och i ”den grekiska logos-skepnaden”.

”Och det torde nog komma att gälla även om de beteckningar, som de höga utomkristna odlingarna i Indien och Ostasien skola giva honom av sitt eget förråd för att tillägna sig honom.” – – – ”Sådan är Jesu härlighet. De andliga kläder, i vilka vi kläda honom, äro icke fullständiga uttryck för hans väsen.” (NSV I 154; EÅ 16/11)

Icke-kristnas Jesus-tro
Andra uttryck kan användas: geni, konstnär. Och man behöver inte, som vi ser, formellt konvertera till någon kristen konfession. Icke-kristna kan tillägna sig Jesu personlighet och dess betydelse utan att lämna sin religiösa tradition. Jesu förkunnelse kan integreras i andra traditioner än de kristna. [jfr. Tor Andræ, Det osynligas värld (Uppsala 1934) 157ff, 184ff, 194ff.] Så såg Söderblom på mission: Den skulle inte vara att proselytera utan att delge människor budskapet. Jesus är inte bunden till kristendomen. Jesustron måste inte nödvändigtvis ha en kristen ram.

Kyrka
Detta betyder också att Söderblom har ett icke-institutionellt kyrkobegrepp:

”Kristi lärjungars enhet och samfund motsvaras inte av något bland kristenhetens befintliga samfund, varken av det största eller det minsta. Ingen organisation kan motsvara och utgöra Kristi sanna kyrka och församling.” – Den gemenskapen är osynlig, oorganiserad; den visar sig ”i kärlekens gärningar, i kärlekens hängivenhet, i självförglömmelsen, i kärlekens uppoffring och tålamod. Vidare i ordet, i tron, i bönen…” (NSV IV 150, EÅ 20/8)

Man skall respektera individens integritet, också i religiöst avseende. Själen är ett ömtåligt musikinstrument som inte skall misshandlas av klåfingriga förkunnare. (Jfr. NSV I 58; EÅ 20/10)

” [Att] ett mått av uppenbarelse, det är, av gudomlig självmeddelelse, föreligger, varhelst religiös uppriktighet är till finnandes, är uttalat av uppenbarelsetron inom och utom kristendomen.” (LG 469, jfr. RP II 445ff, 454ff)

Till Guds rike kan man höra oberoende av ”till vilken grupp eller riktning hon eller han räknas här på jorden” (TS II 108; EÅ 13/11)

Uppenbarelse

Helgon
Att helgonen finns, säger Söderblom,

”… gör livet mer värt, även mer möjligt att leva. Ty de hjälpa oss att veta, att Gud lever. De bilda ingen krets, intet parti, ingen organisation…” – [De träda fram] ”och giva oss något, icke genom vad de till äventyrs kunna uträtta – – – utan genom det som de själva äro, genom den redlighet och kärlek och fullvikt, som finnas i deras väsen.” (NSV III 199; EÅ 2/11)

De är inte begränsade till kristenheten, utan man finner i den skaran ”alla dem av skilda folk och tider och tungomål, som levt, icke för jorden eller för egen timlig vinning, utan för det eviga goda, – – – [de utgörs av] alla dem, som visa att detta människosläkte icke är allenast ett jordens barn, utan ämnat för Guds saliga gemenskap.” (NSV III 199: EÅ 2/11)

Uppenbarelseepoker
En egenartad tanke hos Söderblom är att han menar att denna gudomliga uppenbarelse tycks gå i vågor över jorden. Vid vissa tider har andliga personligheter uppträtt nästan samtidigt, fast på olika håll på jordklotet. ”Profeten är ett utslag av Guds aktivitet” (LG 288). Han menar alltså att det under historiens lopp framstår en sorts uppenbarelseepoker, då Gud ger sig tillkänna. Så var Zarathustra i stort samtida med Lao-tse och Kung-fu-tse, med Vardhamana och Siddharta [Buddha], med Gamla testamentets stora skriftprofeter, och med Herakleitos och Pythagoras, Xenophanes och Empedokles. På samma sätt är det i stort vid samma tid som vi möter Franciscus, Thomas, katedralbyggarna, Dante, Mäster Eckehart, och det sammanfaller i tiden med den islamiska sufiska mystikens gyllene tid, och strax efter kommer Ramanuja Indien och Shirran och Nichiren i Japan (jfr. LG 287f).

Som vi märker här är det inte uteslutande religiösa förkunnare eller religiösa gestalter i snävare mening som Söderblom räknar som gudsuppenbarare. Han ser profeter, helgon, genier, snillena, som uttryck för Guds aktivitet (jfr. UR 41; EÅ 8/12). Även de profana snillenas verksamhet har sammanhang med Guds fortsatta skapelseverk. De ger tillvaron mening, inte i första hand som tänkare, utan som just hjältar, martyrer, profeter, helgon, konstnärer, uppfinnare, diktare (jfr. UR 114; EÅ 10/1. LG 438).

Inkarnation och sakrament
Den urmusikaliske Söderblom satte Beethoven högt: ”Vad jag känner inför Beethovens musik är något av vad jag känner inför människolivets djupa erfarenheter och tillvarons mysterium.” Och han citerar med gillande att Beethoven kallats ”musikens inkarnation” (efter manuskript citerat i EÅ 25/9). Observera formuleringen. Här har vi en nyckel till hur Söderblom förstår termen ”inkarnation”. Det är inte något fysiskt-biologiskt-mytologiskt. Inkarnation och uppenbarelse går samman. Vi ser det, när han jämför Jesus och Beethoven på ett alldeles speciellt sätt: ”Hur kan Jesus hör Guds röst? – – – Ett musikaliskt barn hade sett en tavla där Beethoven sitter med huvudet bortvänt och låter fingrarna glida över tangenterna utan att några noter finns på notstället. Han hör tondikten i sitt huvud. Barnet svarar på egen hand: ’Så som Beethoven hör musiken i huvudet, så var det Jesus hörde Guds röst.'” (TS II 15, EÅ 10/2)

Vi kan här ana vad Söderblom lägger för mening i ordet ”inkarnation”. Kanske än tydligare i följande, där också ”sakrament” ges sin speciella innebörd:

”Regnet, som faller, och solen, som lyser, uppenbarade för honom [Jesus] Guds outgrundliga kärlek. Säden, som växer, noten, som kastas i sjön, åkermannen och fiskaren och köpmannen och vingårdsherren bli för honom lika många inkarnationer eller mandomsanammelser av Guds sanning och verk. – – – Brödet och vinet blev för Jesus ett sakrament, det är en synlig bärare av Guds eviga sanning, lika väl som naturen omkring honom och vardagens och historiens tilldragelser voro sakrament, bärare, synliga uppenbarare av Guds vilja och verk.” (KPH 146; EÅ 4/3)

Profeter
Uppenbarelsetron uppkommer ”ur en central religiös erfarenhet av personlig art hos profeterna”, och som profeter räknar Söderblom alltså även de profana snillena (UR 148; EÅ 16/9). Uppenbarelsen är en process som fortsätter. Det andliga arvet utreds, sovras, ordnas, systematiseras. Det blir till teologi, lärosystem. Och dessa behövs, menar han,

”[m]en det finns en ännu högre uppgift, som ingen kan taga sig själv eller välja åt sig. Någonting ursprungligt meddelas ur det gudomliga livet självt.” – Det är de skapande andarna, som i och för sig kan använda de gamla orden, men där det får nytt liv genom sitt oupplösliga ”sammanhang med den själ som frambragt det” (HM 363, EÅ 5/11). De spränger ramarna genom styrkan i den personliga upplevelsen, framhåller Söderblom i sin Lutherbok (HM 361; EÅ 31/10). Luther är en sådan profet (LG 441ff), men så är även till exempel Grundtvig (LG 457f). Söderblom skiljer då mellan exercitiemystiken, övningsreligionen, och personlighetsmystiken, den nyskapande upplevelsen. Han pekar på att den förste av Gamla testamentets skriftprofeter, Amos, inte ville räknas bland neviim, ”övnings- och yrkesprofeterna”, och att Muhammed med hetta avvisade beteckningen kahin, ”spåman”, ”schaman” (LG42f, jfr. LG 20ff).

Lidandet

Så kommer vi till en central punkt i Söderbloms teologi: lidandet. Tillvarons skriande orättvisor, teodicéproblemet. Han avvisar de traditionella teologiska [sken-] lösningarna, hela det juridiska rättvisebegreppet som kännetecknar också de kristna försoningslärorna. Vedergällningstanken har Jesus brutit igenom (NSV I 103; EÅ 12/2). En nyckeltext för honom är Psalm 73 i psaltaren, som utmynnar i den upplevelse som uttrycks så att Gud är nog, ”den evangeliska förtröstans allt trotsande frälsningsvisshet”. Den som har Gud själv behöver inget annat (NSV III 192;EÅ 14/2). Han finner just detta, samma hållning, hos två andra: Sokrates och Luther (LG 346ff, 351). Men allra mest i Jesu person, i Getsemaneberättelsen, i korsfästelsen, i det totala accepterandet av utblottelsen. För Söderblom är detta centralt. Det är inte uppståndelsetron som står i centrum – Söderblom trodde på själens odödlighet men inte på en kroppslig uppståndelse (jfr. T. Andræ, N.S. 321 f). Det är Jesu ande som lever. Det som Söderblom mediterar över är Jesu gudsuppenbarelse i tjänandet och i lidandet. Långfredagen var tveklöst den viktigaste högtiden i kyrkoåret för honom. Men också här känner religionshistorien parallellerna. Jesu frestelse jämförs med Buddhas (LG 186ff).

Korset är uppenbarelse
Jesus inkarnerar Gud i den meningen att man hos honom finner den högsta formen av personlig religion; detta uppenbaras särskilt i lidandet. Jesu levnadskonst, den är att leva i nuet, i Gud, i förtröstan på Guds trofasthet vad som än händer, inklusive tortyr, upplevelsen av gudsfrånvaron, och död (TS IV 92; 3/1). Söderblom säger i ett prästvigningstal:

”I Nya förbundet blev Guds ansikte synbart för oss människor i Jesu Kristi person. De som umgås med honom bära märke därav” (återgivet i EÅ 16/12, jfr. UR 108; EÅ 2/12). Vi ser här anknytningen till Psalm 73.

”Guds eviga tanke och vilja, Logos, blev människa” (LG 392f) – ”Det nya var icke ett budskap eller en lära. Det var en historisk person (LG 394). _ ”Gud uppenbarar sig i ett människoliv” (LG 401).

”… en högre verksamhet uppenbarade sig i denna kärlek. – ”Kärleken är – – – en makt när den hjältemodigt offrar sig själv” – ”Korset blev Guds sätt att bevisa sin kärlek” (LG 417ff). Korslidandet var gudsuppenbarelse. Det är Gud som söker människan, inte tvärtom:

”Gud trånade efter mänskligheten för att sluta den i sin famn. Hans utsträckte hand blev fruktansvärt sårad. Men han vann sitt mål.” (LG 420f, jfr. 42f och 100). Ondskan som i den mest otroliga grad finns i människorna drogs fram i ljuset, och Guds barmhärtighet visade sig i offret. ”Han ville uppenbara ondskans hemska förbannelse och sin egen gränslösa, gudomliga kärlek” (LG 421).

Lidande och förklaring
Men tron på detta är till sist ändå knutet till den personliga upplevelsen:

”Har någon i sitt hjärta och sitt liv erfarit Guds makt att göra det som övergår våra tankar och böner, har någon mottagit Guds frid som övergår allt förstånd, då tror han på Fridsfurstens seger.” (TS I 28; EÅ 25/12)

Söderblom skriver om en passage i J. S. Bachs Matteuspassion och det intryck som Bachs passionsmusik kan göra i människosjälen, som en tolkning av evangeliets väsen. Det är något som ger mer än vad ord kan uttrycka. Men det är inte alla som kan förstå det:

”Förutsättningen för att genklang skall finnas i människohjärtat är föga avundsvärd: här råder ett frimureri mellan dem som veta vad lidande är och som också känna något av förklaringen.” (TS IV 9; EÅ6/3)

Jesus – lärling
Observera att det inte är någon allvetande idealbildsjesus som Söderblom pekar på, tvärtom; Guds uppenbarelse finns i evangeliernas framställning av en personlighet som är på en gång ”kantig och underbar”, en förargelse för judarna och en galenskap för grekerna” (NSV I 160; EÅ 9/12). Jesus är en som själv fick ta lärdom av andra. Ett exempel är den kanaaneiska kvinnan som förvånade honom och fick honom att inse något nytt, något som han inte förstått förut (NSV II 1; EÅ1/3).

Mirakler och sådant för Söderblom åt sidan. Inte så att han direkt förnekar dem, men de saknar ”bevisvärde”. Det är inget som man kan fästa sin tro vid. Sinnets hängivenhet ger makt, med förundransvärda effekter, men vad som är ”mirakler” är en definitionsfråga, och för Söderbloms tänkande betydelselöst. Gud är universums herre, inte en trollkarl som då och då gör tricks (jfr. NSV II 14; EÅ 27/10).

Etisk mystik

Gudsbild
En avgörande punkt i Söderbloms tänkande är det vi kan kalla etisk mystik. Detta att vara en tjänare åt andra, aktivitet i kärlekens gärningar, en mystik i tjänande aktivitet. Det finns en ”inre gäst”, i själens inre rum. ”Människorna ha i alla tider haft någon känsla av dig och någon längtan efter dig”, säger Söderblom i en av sina betraktelser:

”Bilder och föreställningar, även yttre bilder, har man gjort sig av den inre gästen. Så att den sedliga, andliga, profetiska gudsdyrkan hos Moses måste förbjuda alla bilder. Men omsider kom en som kunde säga: den mig ser, han ser Fadern. Föreställningen av det gudomliga fick en ny hållpunkt i Kristus.” (NSV I 42; EÅ 29/2)

Kärlekens utövare
Men ondskan i världen är så manifest. I de avgrunder av ondska och smärta som finns i världen så är Jesus kärlekens ”vittne och utövare, ja som kärlekens inkarnation. I honom har Guds kärlek tagit mänsklig gestalt. Kärleken är av Gud, varhelst den framträder, i skilda tidevarv och kring jordens rund.” – Och den riktar sig även till de minst värdiga (TS II 68; EÅ 2/3). Just ordet ”utövare” är igen en nyckelterm. Kärleken manifesterar sig i aktivitet. När vägen till ”den inre gästen” är spärrad av vanmakt, när tankarna fladdrar, kan bilden av den korsfäste hjälpa. Den befriar från självet, ”som vanmakten tvingar sinnet att kretsa kring. – – – Den fysiska vanmakten har Jesus själv känt” (NSV I 48; EÅ 28/2). Ännu ett citat belyser vad Söderblom menar med detta:

”Inkarnationen – – – var icke ett enstaka faktum. Vi finna hurusom Jesus i allt omkring honom, som icke var förvrängt av synden, igenkände Faderns tanke. Mandomsanammelsen är avsedd att fortsättas och utvidgas, Ordet, sanningen, skall vinna kroppslig gestalt i människors liv, i det mänskliga samfundet. Ordet får icke stanna vid att vara en tanke och ett ljud. Det måste förverkligas, ’bliva kött’. – – – Hela tillvaron är av Gud avsedd att bliva ett sakrament som inkarnerar hans kärlek. Underpanten härpå är brödet och vinet i måltiden.” (KPH 147, jfr. 94; EÅ 17/3)

Redan hos Zarathustra och i Gamla testamentet finner Söderblom detta att gudsdyrkan har en etisk karaktär; det är en Guds aktivitet genom människor (jfr. LG 373ff). I Jesu rike gäller andra lagar än i den allmänna världen. ”Tjänare” är hederstitel (KPH 16; EÅ 18/2). Det är fråga om ett tjänande i ett broderskap mellan alla människor, oberoende av folk och nationer (JB 53; EÅ 27/8, jfr. Nobeltalet 1930; EÅ 10/12). Just denna kombination av mystik, livet i det inre rummet, och aktivitet där målgruppen är mänskligheten, är karakteristisk för Söderblom (jfr. NSV I 39ff, IV 147ff, TS II 56; EÅ 28/8). Liksom detta är så karakteristiskt för en som växte upp i nära kontakt med Söderblom och hans familj: Dag Hammarskjöld. När man läser Hammarskjölds Vägmärken slås man av likheterna med Söderbloms tänkande om mystik i etisk aktivitet. Och Söderblom ser uttryckligen världsfreden som ett mål att arbeta för (TS I 25;EÅ 9/12).

Guds rike
Guds herravälde, Guds rike, är det något eskatologiskt, eller något som kommer under historiens gång? Söderblom menar att det gör detsamma; vi skall i vilket fall arbeta för det, till kärlekens seger (NSV IV 24; EÅ 29/8). Gud uppenbarar sig i människans handlande, i det fria valet efter samvete och kallelse (NSV II 198; EÅ 30/10). Det sociala ansvaret ser han även i bönen om det dagliga brödet i Fader vår: vårt dagliga bröd, inte ”mitt” eller ”ditt” (NSV IV 28; EÅ 15/8).

Genomgång till gudsriket
Det är en sak som man måste notera särskilt hos Söderblom. Jesus är profetreligionens höjdpunkt, men han har

”ej kommit för att stifta en ny religion, utan för att upphäva religionerna [sic!] och grunda gudsriket. En religion [dvs. kristendomen] med alla en sådans kännetecken har rest sig ur hans arv. Men den är endast ett medel för gudsriket, en genomgång. Det är ännu ej uppenbart vad vi skola varda.” (UR 38; EÅ 20/9)

Kristendomen, i dess olika former, liksom alla religiösa traditioner, är ett provisorium. När man uppfattar Söderblom som en kyrkofurste, och som en som ville åstadkomma en kyrkoekumenik, så har man, menar jag, missat poängen i hans tänkande och strävanden. Den ekumeniska aktivitet som han drev gällde världsfred, socialt ansvar, mänskligheten, och därmed gudsriket i världen. Det var ”life and work”, inte ”faith and order”.

Rättens helgd
Fred, rättens helgd, som han framhåller i sitt nobeltal (EÅ 11/12), just vikten att mot alla maktanspråk hävda rättens helgd, inom staten och internationellt, är något som har högsta aktualitet. Jag känner att jag har Söderblom bakom ryggen när jag – i min ringa mån – protesterar mot det förakt som idag den amerikanska ledningen, med medhåll från delar av det svenska politiska etablissemanget, visar mot internationella rättsregler, Deklarationen om mänskliga rättigheter, och Genèvekonventionen.

Men också när jag hävdar de formella religions- och konfessionstillhörigheternas relativa oväsentlighet.

Förkortningar:

EÅ – Ett år. Ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter av Anna Söderblom.

Söderbloms skrifter:
HM – Humor och melankoli
JB – Jesu Bergspredikan
KPH – Kristi Pinas Historia
KS – Kyrkan i Sverige
LG – Den Levande Guden
RP – Religionsproblemet
SKKS – Svenska Kyrkans kropp och själ
TL – Tre livsformer
TS – Tal och skrifter
UR –  Uppenbarelsereligion

Föreläsningen är en svensk bearbetning av en publicerad uppsats: ”Theology on Religions: Nathan Söderblom and the Religious Language”, i: C. R. Bråkenhielm and Gunhild Winqvist Hollman (red.), The Relevance of Theology: Nathan Söderblom and the Development of an Academic Discipline. Uppsala 2002, s 49-66.