Ska religionen synas och höras i samhället, eller bör den helst förtigas?

Åsikterna går isär. Eskil Franck varnar för att det finns
en farlig tystnad inför nya religiösa anspråk. Mattias Martinson
ser ett andligt klimathot i den populistiska religionskritik han anser växer fram i det svenska samhället. För Linda Thomas i Chicago är kyrkans uppgift att vara ett vittne som synliggör orättvisorna.

– Jag vill leva i ett land där religionen syns och hörs, förklarar
Kajsa Ahlstrand. Hon anser att både kyrkklockor och böneutrop
hör hemma i det offentliga rummet, liksom att ateister och sekulära humanister proklamerar ”Gud finns inte” på annonspelare.

Petter Karlsson, med erfarenhet från bland annat Ludvika, varnar
för hotet från den våldsbejakande extremismen. Oavsett om den
har religiösa eller politiska rötter. Fredrik Wenell skriver om hur
evangelikala ungdomar omförhandlar sin tro, Anders Bäckström om
att vår tid kräver en nystart för forskning och förre ärkebiskopen
Anders Wejryd om hur Europas religioner rör sig åt olika håll.
Bo Nylund berättar om en svensk kulturrevolution i det tysta.

I den åttionde årgången av årsboken från Förbundet Kristen
Humanism skriver Görel Råsmark om Hemkomsten. Adi Mariana
Waqa talar om att leva i marginalen som ung kvinna på Fiji, en av
Stilla havets önationer som hotas av klimatförändringarna. Här
finns också Gustavo Gutiérrez text om att de fattigaste måste vara
utgångspunkten för både tro och politik.