4/2 2010 av Lisa Tegby
I tidningen VI läser jag en intervju med Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm. Säg en politiker du beundrar, ber man. Dag Hammarskjöld, svarar Stina.
Vad glad jag blir!
Jag har nyss sett partiledardebatt på tv när jag läser intervjun.
Dag Hammarskjöld. Nej, just då hade jag nog inte kommit att tänka på honom. Jag hade letat runt bland nutida politiker, kanske blivit lite uppgiven utifrån den debatt jag nyss hört. Trött på det förutsägbara, på det kortsiktiga argumenterandet, på bristen på mod och visioner. Sedan hade jag nog tagit mig i tanken ut i världen och landat hos Barack Obama. Och tänkt: Ge inte upp! Håll fast vid det du tror på! Sjukvårdsreform! Jämställdhet! Kämpa!
Dag Hammarskjöld. Varför tänkte jag inte på honom som politiker?
Där både insida och utsida hos en människa får rum. Där lidelse för freden, livsglädje och rum för stillhet och eftertanke finns hos samma människa. Där långsiktighet är viktigare än snabba poäng. Det är ju där jag vill hitta dem som ska styra världens öden. Det är ju där jag vill vara själv.
Dom finns, några av dem. Det behövs fler.
Jag öppnar Dag Hammarskjölds Vägmärken igen. På en av de första sidorna skriver han:
Pröva icke vart varje steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt.