12/3 2012 av Thomas Ekelund
”Men jag är din förskräckliga dotter,
ditt sorgliga misstag.
En dag ska du förstå smärtan,
smärtan du skapat i mitt ofödda hjärta.
Säg inte att du vill att jag ska vara lycklig
när du får mig att gråta så
så många gånger.”
När hon läser de sista raderna i dikten bryter plötsligt gråten igenom och tårarna strömmar. I den blå och vita uniformen ser hon ut som en vanlig skolflicka. Men alla vi som lyssnar, som nu kämpar för att hålla gråten i schack vet att denna flicka är så mycket mer. Vi kan kalla henne Maria. Hon är 15 år och sitter i fängelse.
Tack vare två amerikanska volontärer är Maria en av de 20-talet internerade flickor som under snart två år deltagit i det skrivarprojekt som resulterat i en diktsamling. Förutom alla de intagna flickorna och fängelseledningen är vi några få inbjudna gäster som får vara med när diktsamlingen presenteras. Och jag får känna mig så oerhört priviligierad. För kanske första gången i livet får flera av dessa flickor uppleva stolthet, självkänsla och betydelse. Känslor som faktiskt kan flytta berg. När jag pratar med några av dem efteråt förstår jag hur stort det är. Vilken skillnad det plötsligt kan göra.
El Salvador är ett land med stor fattigdom och med många gånger övermäktig gängkriminalitet. Och receptet har hittills varit är att möta våld med mer våld. Dagligen patrullerar militär stadens gator. Den nyligen avsatte polischefen i landet har ersatts med en hög militär. När vallokalerna här i El Salvador stängde för några timmar sedan visade det sig luta åt en övertygande seger för Arena, ett av landets högerpopulistiska partier som predikar hårdare militära tag.
Elana Zilberg är lektor vid University of California i San Diego och beskriver i en nyutkommen bok[1] det hon kallar ett gemensamt nyliberalt projekt; i kampen om nationalstaten föder och återföder USA det lilla landet El Salvador med en transnationell ungdomskriminalitet som får sin näring ur den hyperkapitalistiska synen på samhället som en nattväktarstat. Var och en sin egen lyckas smed. De kriminella ungdomsgängen i El Salvador har kopierat den struktur och logik som bär sin motsvarighet i Los Angeles, men utan några egentliga fysiska kontaktytor. Förutom de som skapas när gripna gängmedlemmar i Los Angeles förvisas ur sitt land till de rötter i Centralamerika de egentligen inte alls känner.
Maria är inte bara ett offer för omständighet, som så många av sina olyckssystrar och bröder har hon gjort ett val. Men det råder knappast någon tvekan om att den statliga universalboten stavas nolltolerans, isolering och utvisning. Men det ter sig som ett illa stavat recept i ljuset av två volontärer och en diktsamling. Den mänskliga naturen verkar ibland otroligt enkel. Barn behöver vuxna som vill lyssna och förstå. Särskilt om de växer upp i ett samhälle där rättvisan måste förtjänas.
Dagens valutgång är ännu, sent denna söndagskväll, oviss. Men oavsett parlamentarisk majoritet kommer Maria kanske förstå att hon är så mycket mer än ett sorgligt misstag. Tack vare två volontärer och en diktsamling.
[1] Elena Zilberg, Space of detention; the making of a transnational gang crisis between Los Angeles and El Salvador. Duke University Press 2011