Den Jesus jag (inte) känner

16/5 2012 av Marta Gustavsson

Ämnen: , , , , , , , , ,

När KRISS och projektet Religion hjärta hbt inte fick ställa ut på Jesusmanifestationen härom veckan påbörjades en diskussion om homo- bi- och transpersoners plats i kyrkan och om kyrkokartans liberal-konservativ-polarisering (läs om detta: här här här här här här samt här). Diskussionen har i viss mån, men i mitt tycke otilräckligt, berört frågan om hur vi kan använda Jesus i argumentation. Oavsett om vi känner Jesus som en budbärare med Guds mandat för att tydligt förespråka heterosexualitet eller som en queer snubbe som omkullkastar heteronormen (jag har hört båda) så blir ju en grundläggande fråga ifall vi kan använda eller ens känna Jesus på ett sådant sätt, att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag sedan).

Jag tror. Jag berörs av ingenting så djupt som av Kroppen som offras på världens ondskas altare för att återställa den ordning i vilken människor binds vid sin rädsla, men som ändå förmår uppstå och övervinna döden. Jag ser i Jesus människor, kvinnor och män, heteros och homos, gamla och unga, som får genomlida det meningslösa våldet. Jag vet att deltagandet i den kroppen förpliktigar mig till en delaktighet i andra människors lidande. Men jag kan inte hur jag vänder och vrider på det förmå mig att vaska fram det svar som Jesus skulle ge om han fick frågan om kvinnor får ligga med kvinnor och män med män. Ett sådant svar finns inte registrerat i bibelmaterialet, som kanske skulle vara den första källan att leta i (Matt 19:5 handlar, för de som undrat, snarare om skilsmässa).

Efter bibeln kan jag komma på två källor till kunskap om ”what Jesus would do”, eller i det här fallet tycka; erfarenheten av den personliga relationen till Jesus, samt systematiserandet av vilken slags inställning Jesus verkar ha till liknande konstruktioner. Låt mig förklara:

Den personliga (eller möjligtvis kollektiva) erfarenheten av Jesus som möts i böneliv, gudstjänst, bibelläsning och kristen gemenskap skulle kunna ge oss svar på ”Jesu inställning” i spörsmål som de kring HBT. Det verkar finnas två ingångar till detta; antingen avläser man sina känslor inför HBT som Andens ledning och sina möten med sköra HBT-personer som stöd för att de skulle vara under påverkan av ondska och konstaterar därmed att man i sin kristna erfarenhet fått klart för sig att utlevd homo- bi- och transsexualitet är andligt skadligt. Observera att jag menar detta vara en relativt giltig ståndpunkt som sådan, problemet blir när man försöker överföra sina egna idéer om skadlighet på någon annan utan att lyssna till den personens erfarenheter. Det är ju inte säkert att HBT-personen själv menar sig vara skör just på grund av sin sexualitet eller könsidentitet (men kanske på grund av hur den har blivit bemött? Den andra ingången är en personlig erfarenhet av acceptans inför Jesus, som för en del HBT-personer faktiskt också avgör deras möjlighet att alls leva ut sin identitet. Det behöver ju inte alls säga något om vad Jesus tycker ”i sak” men säger oss kanske att frälsningserfarenheten väldigt sällan är en erfarenhet av befrielse till eller från sexuell utlevelse (och att en HBT-persons erfarenhet av att vara just det kanske inte alls behöver ha sexet i fokus).

Den andra sortens resonemang bygger på att Jesus levde en viss sorts liv utifrån vilket vi kan dra slutsatser om vad han tyckte. Här skulle man till exempel kunna hävda att han levde ett traditionellt fromt judiskt liv i grunden och därmed borde ha förespråkat eller kanske uteslutande förutsatt olikkönade relationer, eller att Jesus hängde runt med så många män, invandrare, prostituerade, fifflare och andra illa omtyckta människor att han garanterat skulle befinna sig på gayställen idag. Dessa resonemang är svåra att underbygga på ett bra sätt. Vi kan konstatera att Jesus levde både i en traditionell kultur och på ett ickenormativt sätt (men kanske normativt så till vida att han inte var den enda kringvandrande predikanten i sin tid). Vi kan tvista fram och tillbaka i all evighet om det också.

(Det finns ett traditionsspår också, som till stor del handlar om äktenskapsbegreppet och ifall man behöver skaffa barn för att något ska vara giltigt, alltså inte om sexualiteten i sig. Jag lämnar den diskussionen med inställningen att det är fullt giltigt att inte tycka som jag.)

Jag skulle vilja släppa allt det där dividerandet. Medan Andreas, som jag verkligen tycker skriver väldigt fint om sin erfarenhet, hänvisar till den Jesus han känner, så skulle jag vilja viska något om den Jesus jag inte känner. Jag känner den Jesus som delar lidandet, vars kropp föraktas och plågas till döds men uppstår. Jag känner den Jesus som ritar i sanden istället för att döma äktenskapsbryterskan. Men jag känner inte Jesus tillräckligt väl för att veta vad ”synda inte mer” skulle innebära in i våra liv.

Vad jag dock är ganska övertygad om är att det vi känner Jesus för i första hand inte handlar om ett noggrant synande av våra kön och sexualliv. Erfarenheten av frälsning, förbarmande och försoning borde vi kunna enas runt oavsett åsikt. Kyrkan borde vara modig nog att möta varandras erfarenheter. Men då krävs det ju att sådana som Religion hjärta hbt får komma till de ekumeniska samlingarna, till exempel Jesusmanifestationen.

Uppsala Missionskyrka skriver för övrigt bra.