3/2 2013 av Lars Söderholm

Juloratoriet, de tre sista satserna. Inte lika ofta framförda som de tre inledande. Johann Sebastian ställde samman hela verket på några månader. Det mesta var material han återanvände från andra kompositioner.

Alla detaljer hade inte satt sig ännu. Han resonerade med en av sina baskollegor. För en tid sedan hade han hört ett föredrag om hur hjärnan uppfattar verkligheten, hittar mönster. I en undersökning hade i en text många av bokstäverna i orden kastats om. Men det visade sig att de flesta ganska obehindrat läste de ord som stått där från början. De hade inga svårigheter att förstå texten.

Nog är det så, tänkte han, att när man som sångare tar till sig musiken, ”förstår den”, fattar något av vad musiken vill säga. Då förmedlar kören något väsentligt till publiken. Detta även om inte alla skavanker är nerslipade.

De blev ganska snabbt överens om att det nog var så.

Kommunikationen. De precisa formuleringarna. Men på samma gång de ungefärliga, antydande, icke entydiga… balanskonsten där två människor kommunicerar, förstår varandra i viss utsträckning. Och fyra personer i ett gott samtal, en improviserad stråkkvartett. Fyra kompositörer.

Altsolisten spelar en mycket central roll i Juloratoriet. Värmen. Så också i Brahms Ein Deutsches Requiem. Hos Mozart är det sopransolisten. Hon rör sig ofta solomstrålad på höjder ovan molnen. De andra solisterna är under molnhöjd.

Kvällen därpå slog han en signal till sin baskollega. Det var något han ville förmedla. Han hade så mycket erfarenhet av allt som öppnade sig i musiken när man noggrant iakttog varje minsta beteckning i partituret, lät pianissimo vara pianissimo och inte piano, när markeringar framhävdes, noterade tempon följdes.