6/12 2014 av Thomas Ekelund

”Pappa, min nya klasskompis kommer från Sajpän!” Orden är fullständigt självklara, det råder ingen tvekan: Han kommer från Sajpän. Min dotter är bara sju år och i färd med att upptäcka ett nytt språk.
Det där landet som hennes nyfunne vän ska komma ifrån kan vara precis vad som helst. Men med största sannolikhet är det en missuppfattning, det bestämmer jag mig för redan från första stund. Något land som heter Sajpän existerar inte, och därmed basta.
Men, som den pedagogiske och inlyssnande far jag nu är, tar jag sakfrågan på allvar.
”Men så spännande. Men kan det vara Japan han menar? Eller kanske Taiwan? Vilket språk verkar han tala?”
Min dotter stirrar först tomt på mig, sedan kontrar hon indignerat med ett Nej! Hon håller fast vid sin sak, killen kommer från Sajpän, han pratar bara engelska. Från Sajpän alltså.
”Men du, fråga i skolan imorgon igen”, säger jag. ”Kanske är det faktiskt ett annat land han menar”.
Och så här håller vi på, jag och min dotter. Hon kommer hem och berättar att kompisen faktiskt kommer från Sajpän, jag säger att jag tror att det kanske kan vara något annat land han menar. Kan det vara en stad? En delstat i USA? Eller kanske just Japan?
När femte dagen gryr börjar jag bli något desperat, jag lyckas inte lösa knuten. Så jag tar till ett av de där smutsigare verktygen, det där som jag i alla fall gör när allt färre argument biter.
”Kära dotter. Det finns inget land som heter Sajpän. Det finns drygt ett hundranittioländer i världen och jag vet faktiskt vad dom alla heter. Det finns inget Sajpän.” Ridå.
Och i mörkret blir jag kvar. Scenen är släckt, skådisarna har gått hem och bara jag sitter vilsen kvar med ett halvt programblad i handen.
För det finns en ö som heter Saipan. Det är ett amerikanskt protektorat och numera en relativt känd ö för slaget mellan Japanska och amerikanska soldater i juli 1944.
Och jag skäms. Naturligtvis vet jag inte vad alla länder i världen heter. Det är en härskarteknik. Jag tror det är mänskligt, jag har förlåtit mig själv för det, brutit ihop och gått vidare. Och lovat att inte göra om det.
Men det jag framför allt lärt mig är att inte låta min sanning bli andras verklighet. Det skulle nog kunna tillämpas av fler. Inte minst alla dessa ledarskribenter som med sina glasklara kulor i knät tror sig kunna sia om framtiden.