29/9 2015 av Benny Fhager
Under det gångna året har jag tänkt mycket på döden. Min yngste son Gustav gick hastigt bort i juni förra året under resa i USA. Krisreaktionen när ett barn går bort blev för min del sådan att gamla händelser med anknytning till döden kom upp i sinnet.
Jag växte upp på gården Ljunghalla i västra Lindome, söder om Göteborg. Jag har en äldre adoptivbror som bor kvar i bygden. En motorväg och bebyggelse har jämnat gården med marken, kvar finns en gammal smedja som håller på att falla samman.
Två äldre syskon dog strax efter födelsen och torde ha begravts i morföräldrarnas grav på Lindome kyrkogård. Men inget står om detta på gravstenen. Jag föddes för tidigt och var själv nära döden. Kungsbacka BB fanns kvar 1951 där jag låg i kuvös och överlevde.
På gården Ljunghalla fanns tidigare en tradition att ta hand om döda i trakten. Jag minns detta nu, min mor och mormor talade om det. Man tog hand om kroppen och smyckade likvagnen och bistod vid begravning. På internet har jag hittat ett foto på likvagn en från Ljunghalla. Min morfar dog oväntat på 1930-talet. Möjligen kan traditionen med likvagnen levt kvar en tid därefter. Under senare delen av min uppväxt stod vår bil på platsen där likvagnen sannolikt stått.
Jag utbildade mej till läkare. Psykiatri blev min specialitet med inriktning på äldrepsykiatri. Existentiella frågor och vård i livets slutskede har funnits som ett intresse. Kanske kan det finnas ett samband med yrkesval, historia och uppväxtmiljö.
Sonen Gustav gravsattes på Donsö kyrkogård. Min fru Barbro och jag valde en dubbel begravningsplats så att vi själva i en framtid kan ligga i samma grav som Gustav. Det känns inte skrämmande att ha valt gravplats snarast en trygghet. Vi har också valt en gravsten där våra namn står bredvid Gustavs. Dödsdatum får huggas in i sinom tid. Döden är en del av livet.