Göran Greider, I trädgården hörs andra ekon, Ordfront, 2017, 180 s.

Göran Greiders hår är numera tunt och vitt men trots det yvigt böljande, som om en vind hela tiden rör sig i det. Så skriver han också, texter genomblåsta av ingivelser, associationer, sidoblickar, tankesprång. Det ter sig självklart, när han nu utger en bok om sin trädgård i en by i västra Dalarna, att den heter I trädgården hörs andra ekon. Ja, bokstavligen så: ekonomi, ekologi, ekosfär, ekolod.

Greider är en riksbekant pratkvarn, men det jag först fäster mig vid är hans egna fotografier, som fyller minst en tredjedel av bokens 180 sidor. Många av dem är mästerliga: stringent kompone­rade, livfulla, intensivt färgläckra. Också den konsten behärskar han.

I texten guidar han läsaren till varje hörn av tomten: syrengrottan, fågelbor­det, stenbänken, japanska trädgården, buskagen, komposten och de små förhöj­ningar och sänkor som han själv har ska­pat. Svenska villaträdgårdar, säger han, är alldeles för platta, som parkeringsplatser. Gräv en grop och få en kulle på köpet!

I fyra kapitel skildrar han årets gång och göromål, och strör ut goda råd. Gödsla inte bara kring trädets fot, dess rotsystem är lika stort som kronan. Gör små hål i gräset och häll ner gödsel. Vatt­na odlingarna med en del urin och nio delar vatten, gärna när det regnar.

Och ideligen lyfter han blicken och ser sig om, i världen, historien, univer­sum, existensen. Mot odlarens omsorg om varje äpple och grönsak som mognar i hans trädgård står det slösande och förnedrande matsvinnet. Mot odlarens uppmärksamhet inför varje skiftning i vädret, klimatförändringens spöke som osynligt drar genom världen. Mot träd­gårdens känsla av hemkomst, kapitalis­mens globala värld där allt drar mot av­färd.

Han berättar om de blomfrön som han varje höst varsamt samlar in, eller slarvar med att samla; som han förvarar över vintern, och ibland glömmer var han lagt; som han stoppar i små påsar och ibland försummar att märka, så han på våren inte vet vad som är vad; som han stoppar i jorden där de slår rot, eller kanske inte. Så är också boken skriven, flyktigt, på gehör. Inga genomförda reso­nemang, hortikulturella, politiska, eko­nomiska eller ekologiska. Men tankefrön, spridda för trädgårdsvinden. Läsarens tillgänglighet avgör om de faller i god jord eller på hälleberg. Döm själv, här är några av dem:

Gräs är bland det märkligaste av allt som växer på jorden. Vårt dag­liga bröd är gräs. Och allt kött är hö. Ris är gräs, liksom hirs och durra. Vi lever på en gräsplanet, i en gräsets civilisation.

I ett iskallt universum är blommor den största överraskningen sedan Big Bang.

Candides ord, när de ryckts ur Vol­taires berömda roman, hör till de mest missuppfattade i litteratur­ historien. ”Att odla sin trädgård”­ sentensen har blivit liktydig med att dra sig tillbaka från världen. Men budskapet är snarare: ”Låt oss arbeta för att göra världen bättre i stället för att bara prata om den.” Byn är antagligen en av mänsklig­hetens främsta sociala uppfinningar.