29/7 2018 av Sten Högberg
Det andra av Sten Högbergs öppna brev till Israels ambassadör på bloggen Den kristna humanisten.
Brev 2
Bäste herr ambassadör Ilan Ben Dov
I mitt första brev kommenterade jag er kritik mot Svenska kyrkans förhållningssätt gentemot Israel så som ni tycks uppfatta den, och ert försvar för de Israelvänner inom kyrkan som ni uppfattat, känner sig politiskt förtryckta till tystnad. I detta andra brev vill jag kommentera den ömfotade ”självbild” ni för staten Israels räkning framför i er kritik mot Svenska kyrkans biskop Antje Jackelén. Hon har själv besvarat kritiken på ett föredömligt diplomatiskt sätt. Betydligt mer diplomatiskt än jag kan prestera.
Av vilket diplomatiskt skäl ska Svenska kyrkans ärkebiskop behöva smädas med uttrycken ”mästrande predikan” för att hon istället för att gratulera Israel på födelsedagen, knyter an till antisemitismen och förintelsens förskräckande konsekvenser, och vikten av att Israel har rätt till trygga och säkra gränser. Det känns dunkelt i överkant. Vad jag kan förstå av ert resonemang, går det inte i ambassadörens världsbild, att både erkänna Israels och det judiska folkets rätt till skyddade och säkra gränser och samtidigt påpeka samma lands brott mot mänskliga rättigheter. Ert påstående: ”Israel är i själva verket ett lysande exempel på omsorgen om mänskliga rättigheter” är möjligen en beskrivning av självbilden hos makteliten i Israel, men jag har svårt att tänka mig att den delas av den judiska oppositionen i Israel och ännu mindre av den judiska diasporan. Däremot tror jag mig kunna säga att många judar och kristna i västvärlden ser judendomen historiskt som ett exempel på högt stående humanism där mänskliga rättigheter ingår. Däremot är Israel ett experiment med makt, vilket lätt korrumperar bilden. FN:s övervakningsorgan i Israel har samlat överväldigande bevis på att Israel leder stort över Palestina i grenen ”människorättsbrott”, trots att palestiniernas militära strateger inte är några duvungar i sammanhanget. Det är rimligt att förstå människorättsbrotten som en effekt av hoten mot utplåning hos bägge parter. Skillnaden är väl att palestinierna är så militärt underlägsna på grund av ockupation och belägring att de inte hinner ikapp.
Ambassadören gör sig till tolk för tanken att man försvarar mänskliga rättigheter trots att Israel på ett unikt sätt anser sig stå under konstant hot om utplåning. Problemet med ett sådant uttalande är att det är inte är de som står för de reella hoten mot Israel, som utsätts för människorättsbrotten utan de redan besegrade och pacificerade – palestinierna. Det är inte hos palestinierna de reella hoten finns mot Israel som stat. Möjligen bygger Israel genom sin ockupation och belägring upp ett hat mot judiska medborgare som kan bli reella hot i framtiden. Fredsavtalen med Egypten, Jordanien eller Libanon har eliminerat direkta hot från tre arabiska grannstater. Kvar står Syrien och Saudiarabien som är de två kvarvarande arabisktalande grannarna med potential att hota, och Iran på distans med sina långdistansvapen och shiamuslimska ombud Hizbollah och Hamaz i Libanon och Gaza. Att dessa reella hot finns, motiverar en hög militär beredskap i Israel, det är det ingen militärt kunnig som ifrågasätter, men det ger inget skäl till människorättsbrott mot palestinier i Israel och dess kontrollerade territorier. De hot som finns från palestinier mot judiska medborgare idag produceras förmodligen av de metoder Israels militär använder för kontroll av de ockuperade eller belägrade territoriernas innevånare. Men också av hur de rättsvårdande instanserna på Västbanken uttolkar de särskilda ockupationslagarna vilket tycks producera vanmakt hos innevånarna. Detta hot bedömer jag som politiskt genererat i syfte att få demokratiskt stöd av den judiska majoriteten för en extremt hög säkerhetsbudget. Det behövs för att armén ska kunna upprätthålla sin effektivitet och bosättningarna sitt skalskydd i förmodat fientligt land. Det är dock en budget som israeliska medborgare måste göra uppoffringar för. Israels regering löper en risk att driva sig själv in i ekonomisk och politisk limbo, och därmed göra sig till fiende för sin egen judiska och arabisktalande befolkning inom en snar framtid.
Det är helt riktigt att Israel upprätthåller ett rättssamhälle som håller höga etiska krav för sin judiska befolkning. Men det är ett måste om man som Israel vill vara en del i den västerländska demokratiska gemenskapen att låta samma höga etiska krav gälla för landets icke judiska befolkning. En förklaring till att det inte anses gå, kan troligen hämtas från ockupationen av Västbanken och belägringen av Gaza. Det är två former av lågintensiv krigföring mot bröder och systrar till de palestinier som är israeliska medborgare. Därför kan även dessa av det judiska Israel ses som inre potentiella hot, vilket för judiska israeler kan rättfärdiga begränsade medborgerliga rättigheter. Detta är realpolitik utifrån status quo, men omöjligt för framtiden, om man söker bygga en stat inom säkra och trygga gränser. Det är också omöjligt att undgå kritik från den demokratiska delen av världens länder. Att inte alla demokratiska länder riktar kritik mot Israel är realpolitik, man vill inte ta de negativa konsekvenserna. Man undviker att bråka med den som har ömma tår och mäktiga vänner.
Demokratier mognar med ålder och påverkas av olika lång krigserfarenhet. Krig bryter sönder demokratiska traditioner i befolkningen. Israel är en ung stat med erfarenhet av framgång i krig. En ung stat förväntas lyssna på och ta till sig kritik från sina äldre demokratiska syskon, utan att kräva att man proportionerligt ska kritisera uppror och våldsamheter från den del av befolkningen i ockuperade och belägrade territorier som man tagit ansvar för. Det är den unga statens ansvar. Sätter man sig tungt på någon får man ta att denne slåss och bråkar för att komma loss, och man får ta att länder i den demokratiska gemenskapen har synpunkter på att den hanteringen sköts efter överenskomna regler.
Med detta avslutar jag detta brev men förannonserar ett tredje brev med anledning av ambassadörens artikel i Dagen den 5 juni 2018.
Pax et bonum