25/9 2019 av Lars Söderholm
En grundtanke bakom en ikon är inte att det är en bild vi betraktar, utan snarare en bild genom vilken vi själva blir sedda. Sedda, snarare än betraktade. – Det från och med renässansen vanliga centralperspektivet gäller inte i en ikon.
Perspektivet där påminner om vad målaren Ivan Aguéli i ett brev skriver ”Medgiv att ett landskap kan återge ett själstillstånd… Om landskapet är själens spegel, så svara himmel och lointain [det fjärraliggande] mot de höga och intima principerna och förgrundsplanet mot de lägre principerna… Vem finner väl… så att säga sin centrum gravitatis i första planet…” [Kurt Almqvist, Ordet är dig nära, Förlagshuset Åsak, Delsbo, 1994, s. 99].
Som kyrkvärd läser jag ju normalt antingen GT eller epistel. Gärna väljer jag GT. Epistlarna och Paulus känns svårare. Svårare därför att det teologiska tänkande jag har vuxit upp med i väldigt hög grad baserar sig på Paulus. Här återstår för mig mycket att smälta. GT-texterna – den hebreiska bibeln – har vi i Svenska kyrkan fått väsentligt större distans till. Det gör det möjligt för oss att läsa dem på ett friare sätt.
När jag läser en del av dessa GT-texter är min upplevelse inte primärt att jag läser texten. Den är istället att texten läser mig. Texten ser mig.
Låt mig avsluta med ett citat av Aguéli ur ett brev: ”Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup”.
Ivan Aguéli, egentligen John Gustaf Agelii, född 24 maj 1869 i Sala, död 1 oktober 1917 i en tågolycka i Barcelona i Spanien, var en svensk målare, religionsfilosof och orientalist… Han blev med sitt nydanande måleri en av den svenska konstens förgrundsgestalter. Enbart genom noggrant avvägda färgtoner framkallade han en känsla av avstånd och ljus i sina målningar, som trots det intima formatet äger en stor monumentalitet. Han inträdde i islam… och invigdes 1902 i en sufiorden. [Wikipedia, Ivan Aguéli, 2019-09-23]