Själens dödlighet gör livet levande

27/8 2020 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , , , ,

Programmet Tankar för dagen i P1 har sedan en tid fått maka på sig i programtablån. Denna vän gick mig förlorad när programmet lades strax före halv sju åp morgnarna, men i dagarna har jag haft glädjen att två gånger höra tankar av Mikael Niemi, en repris från 2016, kring sin bortgångna mamma. Hon är borta men finns kvar i syskonen, i deras minnen. Mikael är i hennes hus för att städa ur och sätter sig ner och börjar gå igenom hennes arkiv av artiklar, foton, brev, dagböcker och börjar läsa: ”Genast hör jag hennes röst, känner hennes personlighet. Det är här hon finns kvar för mig, i det som hon tänkte, fotade och skrev”.

Ett annat P1-program som stannat kvar är Martin Hägglunds Sommar i P1. Han beskriver uppriktigt och personligt kring livets skörhet och vår sårbarhet. Han talar om kroppens och själens samhörighet, som ögat (kroppen) behöver blicken (själen) för att vara levande – och tvärtom. Han skriver om nödvändigheten av att själen måste vara dödlig – för att vara levande. Min vän och jag samtalar om programmet. Hans familj har nyss mött hur nära anhöriga förlorat sitt tolvåriga barn i cancern. Den outsägliga smärtan i sorgen men trösten i att ha varandra i den. Livet är så närvarande där döden är.

Flera gånger har bråd död kommit min väg i sommar och jag möter den även via mitt arbete som terapeut. Ett enda liv har vi, ja det är min tro. Jean Paillard, jesuitpatern, menade att vi ofta förväxlar evigt liv med en tanke på fortsättning av detta liv, knutet till en kronologisk tanke om att liv är något som läggs till, timmar, dagar och år till varandra i en räcka. Nej, det eviga är en kvalitet i detta liv som vi uppmanas att söka, gudsrikestanken. Livet djupnar. Smärtan vi delar, trösten och delandet av drömmar om det som är gott. Göran Greider, poeten och samhällsdebattören fångar det i det politiska, i formandet av polis, det gemensamma liv vi lever i krisens tid, när han ger Stefan Löfvén ett alternativt sommartal: ”Den nuvarande krisen [har] visat att det värdefullaste vi i slutändan har är det gemensamma: Ett samhälle är ingen marknadsplats. I de kritiska ögonblicken är det aldrig marknaden i sig som löser de avgörande problemen – endast summan av våra gemenskapsföreställningar och vår förmåga till solidaritet förmår att göra det.”