8/5 2021 av Sten Högberg
En kärleksfull tankelek bortom eller inom religion och vetenskap. Bloggtext 5 i Sten Högbergs serie essäer om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild, skapelsesyn, människosyn, natursyn och klimatkamp.
Första Mosebok kapitel 1
9 Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir syndligt.” Och det blev så. 10 Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11 Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
”Av jord är du kommen och jord ska du åter bli”, står det i ett av begravningsritualets alternativ för en människas slutliga avsked. För några upplevs de orden kalla och svarta intill vämjelse. För andra upplevs de heliga. Kanske handlar skillnaden i upplevelse om skillnader i upplevelser av vad som är heligt. För somliga är livet heligt men döden så meningslös att den tär på livets helighet. För andra är döden en del av livets evighet och därmed lika heligt som livet och jorden eftersom allt levandes död är en förutsättning för livets expansion.
På tredje dagen, berättar författarna, uppstår livet ur djupen av den sterila jorden – den jord som i inledningen beskrivits som öde och tom, men med Guds Ande svävande över vattnet. Guds Ande som jag gärna läser som Guds Vilja och parafraserar som de kända och okända naturlagar som styr alla skeenden i universum. Ljuset och dess värme har satt igång termodynamiken i havet som därmed har delat sig i ett uppe och ett nere och samtidig skapat transportsystem däremellan och inom.
Men i djupen under havet som täcker den arma öde planeten, dväljs den jordskorpa som med nöd och näppe stänger in den eld som brinner längst inne i jordens kärna. I djupet, där tyngden av jordens massa smälter all tungmateria till flytande metall och omkring denna kärna flytande lättare mineraler som strävar uppåt. Författarna till Sjudagarsberättelsen hade säkert erfarenhet av vad elden från solen och elden från jordens inre kunde åstadkomma av förstört liv, men vi vet inte hur mycket om hur de tänkte kring om jordens inre eld kunde delta i skapandet av liv.
En viktig sak tycks man dock ha insett. För att det liv man kände till skulle kunna skapas behövde land tränga upp över havsytan. Hur det kunde åstadkommas var Guds, den ofattbara skaparens hemliga beslut, sammanfattat i orden ”Gud sade”. Författarna konstaterar vad man visste.
Idag förundras vi över detaljerna i detta skeende, som våra geologer och fysiker har räknat ut vissa moment av. Många frågor återstår obesvarade. Av inre tryck och kraftig termodynmik i jordens flytande inre, vet vi idag, har jordskorpan spruckit som stora isflak och pressats upp på varandra, som isflak kan torna upp sig till ogenomtränglig packis av havets stormar och strömmar. I vidgade sprickor har jordens inre trängt upp och skickat ut sina mineraler i lufthavet och byggt höga berg av stelnad lava. Vulkanutbrott och jordbävningar är mänskliga erfarenheter sen urminnes tider. Men att det troligen var en förutsättning för livets uppkomst var nog ingen insikt för så många.
Genom bergens, kontinenternas och öarnas uppstigande ur havet utsattes jordskorpan för regn och vind, värme, is och kyla som omedelbart började bryta sönder stelnade bergarter till grus och sand. Frigjorda mineraler fördes med forsande floder tillbaka till havet och byggde bäddar av sand, efter flodernas höga flöden, och deltaland vid flodernas mynningar, bäddar där viktiga byggstenar för levande materia skulle kunna byggas samman av denna outgrundliga ”Vilja”.
Hur detta liv skapades har vetenskapen hypoteser om, men ingen har lyckats återskapa det. Berättelsens författare sammanfattar livets uppkomst enkelt och klart som en andra skapelseakt för den tredje dagen, genom gudsorden ”Jorden ska ge grönska…..”. Ett uttryck för vilja till liv. Ett liv som åstadkommits med hjälp av alla de naturlagar som dittills byggt upp det universum vi känner en bråkdel av. Just detta tror jag är intentionen bakom hela berättelsen. Livets uppkomst.
Jag läser det som en viljeyttring till alla av oss kända och okända naturlagar, att med samverkan i en kär och tillitsfull lek, åstadkomma bygget av den första organiska cellen. Format ur den miljö som skapats ur jordens och universums djup. En vilja, som konstruerar ett ”genom”, en dna-spiral, som vi idag benämner resultatet. En ritning till cellen om hur den ska bygga upp sig med mineraler ur jordens djup och kolföreningar med hjälp av solljus gaser i atmosfären och vatten från både himlen och och jorden djup, det vi idag kallar fotosyntes. En process som pumpar ut syre i atmosfären. En ny resurs för framtida livsformer. Och viktigast av allt, hur cellen ska reproducera sig genom delning och uppfylla jorden med liv. Ett genom som är konstruerat så att den kan förändras genom mutationer när den hamnar i nya miljöer med nya krav inför överlevnad och reproduktion. Genomet tycks också kunna ange regler för samverkan med andra celler som växer fram, och när det är dags att dö för att ge plats åt nytt liv och bilda näring för nya celler, en kolsänka av död materia, som inte är steril. En källa för framtida liv.
Kanske föddes urcellen i de grunda sandbankarna vid en flodmynning eller på flera platser samtidigt där förhållandet erbjöd möjligheten. Ur dessa urceller växte efter en tid alger i havet och örter på stränderna som spred sig sakta till nya miljöer och började täcka mark och havsbottnar så långt ljuset nådde. Flöt i strömmar och flög med vindar, dog på platser utan livsmöjligheter men skapade dessa genom sin död. De som hittade växtplats blev allt högre och kraftfullare och erövrade stora delar av jordens yta genom sin anpassningsförmåga och förmåga till samverkan med andra livsformer. Allt växandes död blev en gåva till framtida liv. Hur stort är inte det? Entropi i livets tjänst.
På nytt påstår författarna att Gud såg att det var gott. Jag läser det fortfarande som ett konstaterande att stegen mot en mångfald av liv var på god väg, en god plattform för utveckling över tid.
De påståenden som finns bland teologer att bibeln inte innehåller en utvecklingssyn på skapelsen måste bero på att man läst denna stiliserade och komprimerade berättelse med bjälkar för ögonen, de bjälkar som låser stadsporten för främmande inflytande över den egna traditionen. En dag är för Gud som tusen år. Tusen år är symbol för en evighet, en obegriplig tidsrymd.
Kontentan så här långt är att livet växer fram där alla krafter bjuder på sig själva och samverkar i en Kär Lek efter mycket strikta regler.