20/5 2021 av Anders Kristoffersson
Vaccineringen mot covid-19 har börjat, restriktionerna ligger kvar, vårsolen söker sig fram och dagarna blir längre. Trycket mot oss som individer och som delar av samhället både lättar och skärps.
För oss som individer gäller det hur vi ser på nytta och risk. Turbulensen kring AstraZeneca illustrerar. Det är mycket vi ska värdera: Hur sannolikt det är att en biverkning inträffar, hur allvarlig skadan är och hur vi ser på risker. Vi ska också förstå nyttan med vaccinet. Den nytta som ändå för de allra flesta är mycket större än skadan.
Risk är en högst personlig fråga. Två av oss kan bedöma sannolikheten för och allvaret i en viss skada på exakt samma sätt och ändå välja olika, vaccinering eller inte, därför att vi ser olika på risk. Ekonomer talar om riskaversion, något som varierar från individ till individ. Utanför ekonomi och sparande möter vi skilda riskaversioner när vissa av oss kör bil, andra aldrig sätter sig bakom en ratt. Eller när vi värderar ett vaccin.
Riskaversion kan säkert förklaras på olika sätt. Men oavsett förklaring finns våra skilda hållningar. Försiktiga eller våghalsiga. Med alla varierande styrkor. Formade av tillit, och brist på tillit, till andra människor och till samhället med dess institutioner. Och därmed är hållningarna påverkbara. Men det tar tid att bygga tillit. Särskilt den som raserats.
Men innan vi möter vår högst egna riskhållning ska vi värdera sannolikheter och skador som mer sakkunniga människor beskriver dem. Men vetenskapssamhället verkar ännu veta ganska lite om de samband som kan förklara effekterna av olika vacciner. Och bara för att två saker händer samtidigt har de ju sakligt sett inte med varandra att göra. Samtidighet är inte samband.
För AstraZeneca har risken för allvarliga blodproppar m.m. dominerat i media. Men då fallen är få har jag för egen del, måhända amatörmässigt, frågat vad jag har fysiologiskt gemensamt med de som drabbats av allvarlig sjukdom och död. Inte vad vaccinet har för biverkningar. Men det är jag det, med min inställning till risk och med min syn på skillnaden mellan samtidighet och samband.
Helst vill vi jämföra biverkningar för olika vaccinalternativ. Hittills har inget särskilt sagts utåt om allvarliga skador för andra vacciner än AstraZeneca. Men varje vecka redovisar Läkemedelsverket uppgifter om rapporterade biverkningar för olika vacciner. Men inte bara det; man redovisar också rapporterade dödsfall i olika åldersklasser. Så här såg det ut denna vecka (uppgifter om vaccindoser från Folkhälsomyndigheten):
| Rapporterade dödsfall på åldersklasser och totalt | |||||
| Vecka 20 | Vaccinerade individer | 10-39 | 40-69 | 70- | Totalt |
| Pfizer | 2117000 | 2 | 17 | 166 | 185 |
| Moderna | 245000 | 0 | 0 | 14 | 14 |
| AstraZeneca | 698000 | 0 | 8 | 15 | 23 |
| Vaccindoser=> | 360 836 | 1 862 182 | 2 122 833 | 4 345 851 |
Den här tabellen har vi inte sett i tidningarna. Och det ska vi vara glada för. För tabellen anger bara rapporterade samtidigheter. En person som fått ett visst vaccin har efter vaccineringstidpunkten avlidit.
När jag frågar Läkemedelsverket svarar de att en person som dör i en bilolycka efter vaccineringen inte finns med; det krävs någon form av sjukdom för inrapportering. Och de höga talen för Pfizer beror sannolikt på att det vaccinet tidigt gavs till de allra äldsta och sköraste, personer med underliggande sjukdomar som kan förklara dödsfallen. Och en del av dessa personer kan för övrigt ha dött med, dock inte nödvändigtvis av, covid-19 trots att de varit vaccinerade.
Men tabellen visar dödsfall även för yngre åldrar för Pfizer och AstraZeneca. Även detta kan vara nonsenssamband. Fallen utreds. Och antalet dödsfall är ju litet i relation till antalet vaccindoser i olika åldrar.
För oss som individer är det svårt att manövrera i detta landskap av biverkningar och sannolikheter. Ett alternativ är då att avstå från vaccinering och leva i karantän i ytterligare några veckor eller månader. Med fortsatt förlust av gemenskap. Låt vara att det för många av oss är en förlust som åskådare på samhällsläktaren, långt från arbetslöshet och spräckta livsplaner. Och inne i vår svenska och europeiska bubbla.
Men den som inte vaccinerar sig bidrar till att pandemin lever vidare. Oron för det egna skadar det allmänna. Men det finns också ett annat samhällsperspektiv, som också den utmanar solidariteten.
Utan vacciner har vi alla dubbla motiv att leva det mer restriktiva livet, att skydda oss själva men också att skydda andra. Egoismen slår följe med altruismen. Egenintresset med solidariteten.
Men hur blir det när vi vaccinerat oss? Då är det möjligt att utvidga bubblor, att träffa barnbarn och andra i viss omfattning. Samtidigt ska vi följa restriktionerna. Vi ska inte konkurrera om det begränsade utrymmet i det offentliga. Och även om vi själva är skyddade mot allvarlig sjukdom och död, kan vi fortfarande bli smittade och lindrigt sjuka, men också sprida smitta till ovaccinerade.
Efter vaccinering behöver vi alltså inte längre vara så försiktiga för vår egen skull. Utan mest för att skydda de ännu ovaccinerade. Solidariteten får inte samma draghjälp av egenintresset.
Vi får hoppas att den rena altruismen är tillräckligt stark. Att laget är större än jaget. Under anpassningen mot ”normalläget”. När det nu kan bli normalt med tanke på mutationer och annat.
De verkliga lärdomarna av pandemin ligger framför oss. Det blir inget enkelt kosläpp ut i vårt gemensamma samhälle. Vi får nu diskutera hur vi formar detta gemensamma, i stat, kommuner och regioner, men också i civilsamhället. När vi ska möta nya pandemier, klimatkris, krig och migrerande medmänniskor. Som ansvariga gemenskaper, inte som åskådande individer. Fina frågor för 2022 års val. Och för våra egna val.