1/10 2019 av Erik Lundgren
Jag läser en krönikör som skriver om begreppet försoning som en lösning på konflikter. Försoning skulle kunna vara en lösning på konflikten mellan Israel och arabvärlden. Skribenten tog upp den europeiska konflikten mellan Frankrike och Tyskland, som ledde till ett gemensamt samarbete i EU, där båda sidor gav upp egna ambitioner till förmån för gemensamma mål.
Begreppet försoning har rötter i Gamla Testamentet, där människor inför Gud bekände sina brott mot den lag Gud givit. Ett offer, avlivandet av ett offerdjur var en försoningshandling, som blidkade den krävande guden.
Tanken överfördes sedan på Jesu död på korset. Så kunde Jesu död gottgöra det Gud krävde och människan försonas med Gud. Ironiskt nog kom begreppet försonings innebörd tolkas så olika att det ledde till kyrkosplittring.
Desmond Tutu tog upp begreppet försoning i apartheidtidens Sydafrika. En bärande tanke var att försoning mellan vita och afrikaner skulle göra det möjligt att arbeta tillsammans i ett nytt Sydafrika. Tanken har senare tagits upp i svenska fängelseprästers arbete. Försoningen bygger på att den förfördelade och kränkte berättar för förövaren vad som skett och sin upplevelse. Målet är inte förlåtelse, att båda parter faller varandra om halsen i en känslostorm utan att båda nu kan leva tillsammans.
Kan försoningstanken tillämpas i politiska sammanhang? Som jag förstår tanken kan öppenhet om det som hänt och om de värderingsskillnader som finns leda till möjlighet till gemensamt arbete. Här finns även utrymme för tanken på offret – båda parter avstår från något till förmån för ett gemensamt formulerat mål. Försoning mellan Israel och Palestina kan inte innebära en tvåstatslösning med en gräns mellan två nationellt definierade stater av samma karaktär som gränsen mot Gaza. Försoning innebär som jag förstår det att offra något och arbeta för något gemensamt, inte en tvåstatslösning, Som jag förstår det rymmer politisk försoning tre element: öppenhet, ett offer och vilja att verka gemensamt.