Översättning: Jan Stolpe. Albert Bonniers förlag, 2016, 476 s.

”Det här är en dokumentär” – så inleder Åsne Seierstad sin bok Två systrar. I efter­ ordet kallar hon den en ”rekonstruk­tion”, och även ”litterärt reportage”. Det kan låta svajigt, men i själva verket är boken allt detta på samma gång, och alla tre mönstergillt.

Två systrar handlar om Ayan och Leila, födda i Somalia och uppvuxna i Norge. De är välanpassade och klarar sig bra i skolan, Ayan är bäst i klassen och skriver A­uppsatser om Hamsun och Ibsen. Men de är också utanför: hudfärgen och den somaliska identiteten finns där. Leila drar sig undan, har ingen bästis i klassen, de andra tycker hon är ”osocial”. Ayan tvärtom: stolt och dominant, provocerar med kategoriska åsikter.

I tonåren blir de alltmer religiösa, dras till fundamentalistisk islam, anlägger slöja, långkjolar, till slut niqab. En mor­gon i oktober 2013 går de hemifrån som vanligt, sätter sig på planet till Istanbul, därifrån med buss till östra Turkiet, över gränsen till Syrien och ansluter sig till IS. Under lång tid har de i detalj förbe­rett flykten. Föräldrarna har ingenting anat, eller blundat för varningstecknen. Pappan, Sadiq, reser efter, med hjälp av smugglare tar också han sig in i Syrien och gör livsfarliga försök att ta tillbaka sina döttrar. Han grips av jihadister som tar honom för spion, misshandlas och blir sånär avrättad men lyckas rädda sig tillbaka till Turkiet.

Någonstans därefter, när allt redan har hänt, kommer Seierstad in i bilden, och frågar: Hur gick det till? Vad påverkade döttrarna? Hur tänkte de? Hon djupin­tervjuar familjen, främst pappan. Hon läser flickornas betyg, uppsatser och anteckningar, muslimska mötesprotokoll och ändlösa mängder sms, mail, tweets, chattar och loggar, besöker moskéer och somaliska föreningar, intervjuar vänin­nor, imamer, lärare och rektorer. Ur dessa dokument rekonstruerar hon åtskilligt av systrarnas tankar och handlingar åren före flykten. Och rekonstruktionen om­vandlar hon till en berättelse, med roma­nens liv och presenskänsla.

Berättelsen har ett stort hål i mitten. Ayan och Leila hör regelbundet av sig till föräldrarna, och särskilt Leila chattar med sin bror Ismael. Allt detta kan vi följa, hur de gifter sig och får barn. Men Seierstads upprepade kontaktförsök be­möts med tystnad. Det respekterar hon.