22/9 2022 av Anders Kristoffersson
”Behovet av bekvämlighet är så stort att man är redo att växla in grundläggande värderingar för att få behålla sin konsumtion och sin komfort.”
”Vi har slutat tala om ont och gott, i stället talar vi om intressen. Nationella intressen, väljarnas intressen, om ömsesidig nytta. Termer från bankvärlden. Lever vi i bankvärlden eller i en värld där kärlek, empati och solidaritet fortfarande betyder något?”
Efter valet är det viktigt att lyssna till röster med färgning i andra länder. Inte bara de i utländska media som förvånat undrar vad som hänt med det progressiva Sverige. Utan också sådana som Marciej Zarembas (DN 22-09-13) som fångar upp den ideologiska kapitulationen inför SD:s budskap (https://www.dn.se/kultur/maciej-zaremba-jimmie-akesson-ar-den-enda-som-inte-har-gjort-nagra-piruetter/)
En annan röst (citaten ovan) finns i Anna-Lena Lauréns intervju med den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko (DN 22-09-17) (https://www.dn.se/kultur/oksana-zabuzjko-vi-har-krossat-deras-ryggrad-for-forsta-gangen-pa-ett-halvar-ar-vi-glada/)
Zaremba och Zabuzjko pekar på att erodering av värderingar om solidaritet och lika värde ersatts av vädjanden till människors nära materiella intressen. På ett plan är detta enkelt att förstå. Människor är oroliga för den egna ekonomin inför inflation och hot om lågkonjunktur. Till detta läggs otrygghet inför skjutningar och annat våld.
SD:s värderingar, som till skillnad från andra partiers öppet proklamerats, passar väl in i en bild av verkligheten som betonar oro och främlingskap inför det annorlunda. Inför denna platta, men attraktiva, bild har andra partier, med alltför få undantag, i varierande grad kapitulerat.
Zabuzjko lyfter fram intressenas beroende av ekonomin. Och visst formas vi av att vi är socioekonomiska varelser som lever i ett skiktat samhälle. Som i sin tur präglar våra personliga ideologier. Bertholt Brechts ord i Tolvskillingsoperan, ”Först kommer maten sedan moralen” (Brecht skriver det mer djuriska Fressen), är cyniska och uppfordrande. Det mänskliga hos oss beror av att vi förmår ge moralen ett utrymme över egenintresset.
Men bortom det enkla och platta finns den svåra frågan. Varför har det gått så här i Sverige? Alltså det som ligger bakom förvåningen i utländska media, att Sverige rört sig bortom de populistiska och isolationiska tendenser som har funnits i många andra länder. Sverige verkar springa förbi i detta tragiska jagande efter enkla svar.
Statsvetaren Gina Gustavsson har pekat på egenheter i svensk mentalitet som indikerar varför vi verkar röra oss så fort i olika tangenters riktning (https://www.theguardian.com/commentisfree/2022/sep/15/far-right-sweden-intolerance-liberalism-election-results)
Gustavsson frågar om vi är så liberala som vi tror. Det rör sig inte om ekonomisk liberalism, gammal eller ny, utan om den politiska liberalismens betoning av alla människors lika värde. Vi verkar föredra likhet och samförstånd och är främmande inför andras olikhet och inför oenigheter. Detta kan förklara varför förändringar i Sveriges demografiska, etniska, sammansättning sedan förra sekelskiftet, särskilt snabba under de senaste 30 åren (se min bloggpost 21-09-19), blivit så lätta att exploatera.
Tesen om förkärlek för likhet har stöd i att SD fått väljare från olika delar av det svenska klassamhället, bland arbetare, företagare och människor på landsbygden (valresultat och SVT Valu 2022).
Dragningen åt likhet och homogenitet är ett (surt) svenskt krusbär (som krusbär unika om vi ska tro Carl Jonas Love Almquist). Som spelar samman med individualism och sekularisering. Där de ensammas moral lätt präglas av det egna intresset.
Motmedlet ligger i fler och starkare gemenskaper. Och i det kristna hoppet om att en förändring redan skett och att förändringar därför kan ske.
Men hoppet ska förmedlas under krig och ekonomisk nedgång till en opinion, särskilt bland unga (med 5 procents stöd för MP i valet), för vilka klimatfrågan verkar ha förvisats bortom den egna horisonten.
Detta är en utmaning långt större än besvikelsen över valutgången.